— 398 —
traguet, och jag är säker om, att den stackars grefvinnan Diana mer än en gång går fram till sitt fönster.
— Hon måste redan vara uppe, sade Ribeirac. Åtminstone ser det så ut.
— Hur så?
— Fönstret står ju öppet!
— Du har rätt! Men hvarför har man rest en stege mot balkongfönstret, när det finns en annan ingång?
— Ja, det är verkligen underligt, medgaf Antraguet.
Alla de tre närmade sig Monsoreaus hus med en hemlig aning om, att de där skulle göra någon allvarlig upptäckt.
— Vi ä' inte ensamma om att förundra oss, sade Livarot. Se på bönderna, som färdas förbi! De resa sig upp i sina kärror för att kunna se bättre.
Nu befunno sig de tre adelsmännen nedanför balkongen. Där gick en karl och tittade på marken.
— Hallå, herr de Monsoreau! ropade Antraguet. Vill ni hälsa på oss? I så fall måste ni skynda er, ty vi vilja nödvändigt vara de första på platsen.
De väntade en stund på svar, men förgäfves.
— Ingen svarar, sade Ribeirac. Men hvad tusan har stegen blifvit rest för?
— Hör du, din drummel, sade Livarot till karlen, hvad gör du här? Är det du, som har rest den där stegen?
— Nej. Gud bevare mig därifrån, kära herrar? svarade han.
— Hvarför det! frågade Antraguet.
— Se dit upp!
De tre kamraterna spejade uppåt balkongen.
— Blod! utbrast Ribeirac.
— Ja, det är blod, sade karlen, och det är både tjockt och svart.
— Dörren har blifvit inslagen, sade i detsamma Antraguets page.
Antraguet såg ömsom på dörren och på fönstret. Plötsligt satte han stegen tillrätta och var med ett par språng uppe på balkongen.
Han kastade en forskande blick inåt rummet.
— Hvad är det, Antraguet? ropade de andra, då de sågo honom vackla och blekna.
Ett utrop af fasa var Antraguets enda svar.
Livarot gick uppför stegen efter honom.
— Lik! Lik öfverallt! Massor af döda, utropade han.
Han och Antraguet gingo in i rummet.
Ribeirac stannade nere på gatan. Han fruktade att bli alltför pinsamt öfverraskad däruppe.
Under tiden hade folk börjat samlas utanför.
