— 401 —
Han rusade utför trappan, mötte där Ribeirac och drog honom med sig. Från gården förde en grind in i den lilla trädgården.
— Det är han! utropade Livarot.
— Hans ena hand är sönderskuren, sade Ribeirac.
— Han har två kulor i bröstet.
— Och är genomborrad af dolkstyng.
— Å, min stackars Bussy! skrek Antraguet. Men du skall bli hämnad!
När Livarot vände sig om, stötte han emot ett annat lik.
— Det är Monsoreau! utropade han.
— Hvad? Monsoreau också?
— Ja! Med kroppen full af värjstyng och hufvudet krossadt vid fallet mot stenläggningen.
— Det ser ut som om alla våra vänner ha blifvit mördade i natt!
— Men Monsoreaus hustru! utbrast Antraguet. Grefvinna! Hvar är ni?
Ingen svarade. Man hörde endast folkmassans sorl utanför.
— Bussy! Den stackars Bussy! utbrast Ribeirac förtviflad.
— Ja, sade Antraguet mörkt, man har velat göra sig af med den farligaste af oss.
— Det är fegt! Det är uselt handladt! utropade de båda andra. Vi gå och klaga för hertigen! tillade de.
— Nej, nej, sade Antraguet, vi få inte ge andra det uppdraget att öfva vår hämnd. Vi skulle måhända bli illa betjänade, mina vänner. Vänta litet!
Han gick ned och stod strax därpå tillsammans med Livarot och Ribeirac framför deras dräpte vapenbroder.
— Mina vänner! sade han. Betrakta dessa ädla drag, denna stolta, manliga uppsyn, som ännu i döden präglar den tappraste bland de tappra — se dessa droppar af hans ädla blod! Låt oss ta honom till förebild — han skulle aldrig ha öfverlåtit sin hämnd åt någon annan. Bussy! Bussy! Vi skola göra som du. Sof i ro, du skall bli hämnad!
Antraguet blottade sitt hufvud, tryckte sina läppar mot den dödes och drog sedan sin värja och fuktade den med Bussys blod.
— Bussy! sade han högtidligt, jag svär vid din döda kropp, att detta blod skall sköljas bort af dina fienders!
— Vi svärja att döda dem eller dö! sade de andra.
— Mina herrar! sade Antraguet och stack värjan tillbaka i skidan. Ingen pardon — ingen barmhärtighet — eller hur?
Livarot och Ribeirac höjde sina händer inför den döde.
— Ingen pardon, ingen barmhärtighet! upprepade de.
— Men nu bli vi endast tre mot fyra, sade Livarot.
