— 402 —
— Ja, men vi ha inte mördat någon, sade Antraguet, och Gud förlänar de skuldfria kraft. Farväl, Bussy!
De lämnade detta förbannelsens hemvist med skräck i själen och färglösa kinder.
Men ansikte mot ansikte med denna hemska tafla af död och fördärf hade de gripits af den djupa förtviflan, som ger människan tiodubbla krafter — den ädla vrede, som höjer henne öfver den jordiska tillvarons begränsning.
Med möda banade de sig fram genom trängseln, som hade ökats med hvarje minut.
Vid framkomsten till stridsplatsen funno de sina motståndare väntande. Ett par af dem hade satt sig på stenar, de andra hade intagit måleriska ställningar på inhägnaden.
De tre kamraterna tillryggalade den sista delen af vägen springande, förtretade öfver att ha kommit efter.
Gunstlingarne voro åtföljda af sina ridknektar.
De hade lagt sina värjor på marken, till tecken att äfven vapnen fingo hvila och vänta.
— Mina herrar! sade Quélus, i det han reste sig och hälsade med högdragen ironi, vi ha haft den äran att vänta på er.
— Ursäkta, mina herrar! svarade Antraguet, men vi skulle antagligen ha varit de första på platsen, om icke en af våra kamrater hade blifvit hindrad.
— Å — herr de Bussy? sade d'Épernon. Han synes verkligen inte till. Det ser ut som om han vore hårdsöfd i dag!
— Vi ha ju väntat hittills, sade Schomberg. Och vi få väl vänta ännu en stund.
— Herr de Bussy kommer inte, förklarade Antraguet.
Tre af gunstlingarna sågo ytterligt öfverraskade ut, d'Epernon något mindre.
— Kommer han inte? sade d'Epernon föraktfullt. Skulle händelsevis den tappraste bland de tappra ha blifvit feg?
— Det kan omöjligt vara anledningen, inföll Quélus.
— Ni har rätt, herr de Quélus, sade Livarot.
— Men hvarför kommer han då inte? frågade Maugiron.
— Därför att han är död, svarade Antraguet.
— Död! utropade de tre gunstlingarna med häpnad.
D'Épernon sade ingenting, men hans ansikte blef en nyans blekare.
— Han har blifvit mördad! sade Antraguet. Vet ni ingenting om det, mina herrar?
— Nej! svarade Quélus. Hvarför skulle vi veta det?
— Är det fullkomligt säkert? frågade d'Epernon.
Antraguet drog sin värja ur skidan,
