— 62 —
— Han skall ränna sin värja genom din usla kropp — och hur mager du än är, så skall han låta steka dig åt mina hundar!
Chicot steg upp och for med händerna genom sitt hår.
— Guds död! sade han, du bjuder dina hundar på Chicot och dina fyrfotingar på äkta ädling — nå, låt din kapten komma, min son, så få vi väl se hur det går.
Chicot drog sin långa värja och gjorde så häftiga utfall mot frisören, barberaren och kammartjänaren, att kungen ej kunde låta bli att skratta.
— Men nu är jag hungrig, sade kungen med klagande ton, och den där skurken har slukat hela supén ensam.
— Du är en nyckfull gosse, Henri, förklarade Chicot. Jag bjöd dig ju att gå till bords, men då ville du inte. Din buljong finns emellertid kvar. Jag är inte hungrig längre, och nu går jag och lägger mig.
Gamle Gaspard hade under tiden varit inne och lämnat nyckeln till sin husbonde.
— Jag också, förklarade Saint-Luc. Om jag stannade här längre, så skulle jag visa brist på vördnad för min kung genom att få en nervattack i hans närvaro. Jag skakar redan.
— Se här, Saint-Luc, sade kungen hastigt och räckte honom några af valparna, tag dem, tag dem!
— Hvad skall jag med dem? frågade Saint-Luc.
— Du skall ta dem med dig i sängen. Då går din sjukdom öfver till dem och du blir frisk.
— Tack, sire, sade Saint-Luc och lade hundarna i deras korg, men jag har intet förtroende till denna ordination.
— Jag skall gå och se om dig i natt, sade kungen.
