— 65 —
Han höll sin högra hand utsträckt, och den darrade som ett asplöf. Med den vänstra hade han krampaktigt gripit tag i sin värja.
Narcisse var tydligen lika uppskrämd som sin herre, han stod bredbent framför honom och tjöt af alla krafter.
Kungen tycktes vara stum af förskräckelse, och de inträdande vågade icke bryta tystnaden. De betraktade hvarandra med frågande blickar.
Nu infann sig också Henris unga drottning, den blonda och milda Louise af Lothringen, som lefde ett helgons lif här på jorden. Väckt af sin makes skrik, hade hon skyndat halfklädd till hans rum.
— Min Gud — hvad är det, sire! stammade hon darrande. Jag hörde ert skrik och skyndade hit.
— Det är — det är ingenting, svarade kungen med ansträngning. Hans ögon stirrade fortfarande på samma punkt. Det såg ut som om han betraktade. ett föremål, hvilket var osynligt för alla andra.
— Men ers majestät skrek, sade drottningen, mår ers majestät illa?
Förskräckelsen stod så tydligt målad i Henris ansikte, att alla de närvarande småningom smittades af hans fasa. Man ryggade tillbaka och tog återigen ett par steg framåt; man betraktade med den största uppmärksamhet kungens person, för att förvissa sig om att han icke hade träffats af en blixt eller blifvit biten af en reptil.
— I himlens namn, befria oss från vår ångest? bad drottningen. Vill ni, att vi skola skicka efter en läkare?
— En läkare? sade Henri dystert. Nej, det är inte min kropp, som är sjuk — det är själen. Nej, nej, ingen doktor! Hämta en biktfar i stället!
Man växlade betydelsefulla blickar, man kastade frågande ögonkast på dörrarna, på gardinerna, på golfvet och taket
Ingenstädes syntes något spår efter det osynliga föremål, som hade förorsakat kungens förskräckelse.
Spanandet företogs med fördubblad nyfikenhet sedan mysteriet nu hade blifvit ännu mera inveckladt. Kungen hade begärt en biktfar!
Så snart han hade uttalat denna önskan, störtade sig en budbärare upp på hästryggen och lämnade slottsgården så hastigt, att tusentals
