— 70 —
Efter tio minuter kommer drottningen, klädd i sin botgöringssäck. Strax därefter utdelas vaxljus åt hela hofpersonalen, och trots den starka frosten och snön, vandra de eleganta hofmännen, de vackra damerna och de goda parisarna, som äro hängifna sin kung och den heliga jungfrun, barfota till Montmartre — i början hackande tänderna af köld, men sedermera upphettade genom de ursinniga slag Chicot ger hvar och en, som kommer inom räckhåll för hans gissel.
D'O har nödgats erkänna sig öfvervunnen; han håller sig på femtio stegs afstånd från Chicot i processionen.
Klockan fyra på eftermiddagen var den dystert högtidliga vandringen afslutad. Klostren hade fått rikliga allmosor, hela hofvet hade uppsvällda fötter och hofmännens ryggar voro flådda; drottningen hade visat sig offentligt i ett kolossalt lintyg af groft lärft och kungen med ett radband af dödskallar. För öfrigt tårar, högljudda rop, böner, rökelsefat och andliga sånger.
Som man ser, hade det varit en god dag.
Och allesammans hade uthärdat köld och gisselslag för att vara kungen till behag, utan att någon af dem hade en aning om hvarför deras kunglige herre, som dansat och roat sig två dagar förut, nu hade fått det infalllet att köttet skulle dödas.
Hugenotter, medlemmar af Ligan och fritänkare skrattade ringaktande åt denna procession af gisslare. De påstodo, att de hade sett både vackrare och frommare pilgrimer, men detta var troligen icke sant.
Henri återkom till Louvren fastande och med axlarna öfverdragna af röda och blå strimmor. Under hela dagen hade han hållit sig vid drottningens sida, och han begagnade hvarje ögonblicks hvila vid kapellen, för att lofva henne nya inkomster och uppgöra planer till pilgrimsfärder för dem båda.
Chicot hade slutligen tröttnat på att svänga sitt gissel. Han kände sig alldeles utsvulten efter denna ovanliga motion, som kungen hade anbefallt, och han smög sig från de öfriga ett stycke framför port Montmartre. Tillsammans med broder Gorenflot, samme munk, som ville bikta Bussy, begaf han sig till en trädgård vid ett berömdt utskänkningsställe, där han drack kryddadt vin och åt stekt and. Vid processionens återkomst intog han på nytt sin plats i ledet och återvände till Louvren gisslande botgörare och botgörerskor som förut.
När kvällen kom, kände kungen sig medtagen af sin fasta, sin procession med nakna fötter och de ursinniga gisselslag, som han hade gifvit sig själf. Han lät servera sig en mager aftonmåltid, lät badda sina axlar och tända en stor brasa, och därefter gick han in till Saint-Luc, som han fann märkvärdigt rask och munter.
Kungen hade undergått en stor förändring sedan dagen förut. Hans
