— 74 —
Han gaf nu sina vänner åtskilliga ynnestbevis, skickade d'O, d'Épernon och Schomberg ut på landet och hotade att ställa Maugiron och Quélus inför rätta, om de råkade i nya strider med Bussy. Därefter räckte han denne sin hand att kyssa och höll sin bror François länge tryckt intill sitt hjärta.
Drottningen öfverhopade han med ömhetsbetygelser, och man ansåg sig kunna nära förhoppningar, att Frankrikes tronföljd med tiden möjligen skulle komma att betryggas.
Emellertid nalkades den stund, då kungen vanligen brukade gå till sängs, men man kunde lätt se, att han ville dröja därmed så länge som möjligt. Slutligen slog klockan tio. Kungen såg sig långsamt omkring, han tycktes vilja bland sina vänner utvälja någon, som skulle få i uppdrag att tjänstgöra som föreläsare, sedan Saint-Luc hade betackat sig.
Chicot märkte det och var genast färdig med ett infall.
— Jag tror, att du gör söta ögon åt mig i kväll, Henri? sade han med sin vanliga djärfhet. Har du händelsevis ett fett abbotstift med tiotusen livres inkomst att placera? För böfveln, hvad jag skulle vara lämplig till prior? Tag hit det, min son, tag hit det bara!
— Kom, Chicot, sade kungen. Godnatt, mina herrar! Nu går jag till sängs.
Chicot vände sig mot hoffolket, vred upp sina mustascher, rullade med ögonen och sade med en af sina elegantaste gester, parodierande Henris röst:
— God natt, mina herrar, god natt! Nu gå vi och lägga oss.
Hoffolket bet sig i läppen för att icke brista i skratt, och kungen blef röd.
— Kom, min barberare! fortsatte Chicot, kom min frisör och min kammartjänare! Och glöm framför allt inte min crême.
— Det behöfs ingenting i den vägen i kväll, förklarade kungen. Fastan har begynt och jag är stadd i botgöring.
— Skada på crêmen, sade Chicot.
Kungen och narren begåfvo sig nu till Henris sofrum.
— Nej, men är det verkligen jag, som är favoriten för i kväll, Henri! sade Chicot. Är jag den oumbärlige? Tycker du att jag är vackrare än Quélus?
— Tyst, narr! sade kungen. Och gå nu, ni andra.
Kammartjänarne lydde, Henri och Chicot blefvo ensamma. Narren betraktade sin herre med tydlig förvåning.
— Hvarför skickar du bort dem? frågade han. De ha ju inte smort in oss än. Tänker du kanske smörja mig med din egen kungliga hand? Hör det kanhända också till din botgöring?
Henri svarade ej. De båda kungarna — narren och den kloke — betraktade hvarandra.
