— 75 —
— Låt oss bedja! sade Henri.
— Tack, men det roar mig inte! utbrast Chicot. Och om det var bara för den sakens skull du har tagit mig med hit, så hade jag hellre stannat i det dåliga sällskapet där ute. God natt, min son — sof godt!
— Du stannar kvar, sade kungen.
— Åhå! utbrast Chicot, det där smakar tyranni, skall jag säga dig, Henri! Du är en riktig despot. Det här börjar bli tråkigt, tycker jag! Hela dagen har du tvingat mig att flå folks ryggar, och så tycks du nu ha lust att börja om igen. Gör inte det, Henri! Här finns ju ingen mer än vi båda — hvartenda slag skulle träffa!
— Tyst, eländige skräflare! sade kungen. Tänk på att ångra dina synder!
— Jaså, ä' vi nu där! Skall jag ångra mig, jag! Hvad vill du då att jag skall ångra? Att jag har gjort mig till narr åt en munk! Nå, så ångrar jag mig väl då! Det är min förbrytelse, min mycket stora förbrytelse!
— Häda inte, olycklige! Häda inte! utropade kungen.
— Å! sade Chicot, jag skulle mycket hellre vilja vara instängd i en bur med lejon eller apor än i ett rum tillsammans med en galen kung! Adjö! Nu går jag min väg.
Kungen tog hastigt nyckeln ur dörren.
— Jag säger dig, att du ser för hemsk ut, Henri! sade Chicot. Och om du inte släpper ut mig, så skall jag ropa och skrika — jag slår sönder både dörr och fönster. Hjälp! Hjälp!
— Chicot! sade kungen med djup melankoli. Du hånar min bedröfvelse, min vän!
— Aha! Jag förstår! sade Chicot. Du är rädd att vara ensam, så är det med alla tyranner.
Vid ordet rädd blixtrade det till i Henris ögon; han steg upp med en rysning och började gå af och an i rummet.
Henri III skakade så häftigt och hans blekhet var så stor, att Chicot började tro, att han var allvarsamt sjuk. Sedan kungen hade gått några hvarf i i rummet, frågade narren med verkligt medlidande:
— Hvad går åt dig, min son? Säg din vän Chicot hvad som fattas dig.
Kungen stannade framför narren, såg allvarligt på honom och sade:
— Ja, du är verkligen min vän, min ende vän.
— Är inte abbotstiftet Valencey ledigt? frågade Chicot.
— Hör på, Chicot — du kan ju tiga? sade Henri.
— Och Pithiriers tror jag också — där äter man de allra förträffligaste lärkpastejer.
— Oaktadt alla dina narrstreck, är du likväl en modig man, fortsatte kungen.
