— 76 —
— Ge mig då ett regemente i stället för ett abbotstift, min lille Henri!
— Du kan till och med ge goda råd.
— Då bör du göra mig till rådsherre. Men när jag rätt tänker på saken, så vill jag ändå hellre ha ett regemente eller ett abbotstift. För om jag vore rådsherre, så skulle jag ju vara tvungen att alltid ha samma åsikter som kungen.
— Tyst, tyst, Chicot! Stunden närmar sig — den fasansfulla stunden!
— Börjar det nu igen för dig? sade Chicot.
— Du får väl se, du får väl höra.
— Hvad skall jag se? Och hvad skall jag höra?
— Vänta bara, så får du nog veta det.
— Nej, jag bryr mig inte om att vänta på något. Vet du, om någon af dina förfäder har blifvit biten af en galen hund?
— Är du modig, Chicot?
— Det är jag, men inte har jag lust att sätta min tapperhet på sådana prof! När konungen af Frankrike och Polen ger sig till att gasta om natten, så att det väcker skandal i Louvren, skulle jag bara vanhedra ditt rum genom min närvaro. Adjö, min lille Henri! Ropa du hit väpnade män och låt mig hållas på afstånd från den okända faran!
— Jag befaller dig att stanna kvar! sade kungen bestämdt.
— Jo, jag har en treflig herre och husbonde, som vill kommendera den som är rädd på det här viset. Jag är rädd, säger jag dig. Hjälp! Elden är lös.
Chicot rusade hastigt upp på ett bord, antagligen för att kunna dominera faran.
— Nåväl, din slyngel, sade kungen. Eftersom det tycks som om jag inte skulle kunna få dig att tiga på annat sätt, så skall jag berätta alltsammans för dig.
— Det är bra, min son! sade Chicot och gnuggade händerna, hvarefter han steg ned från bordet och drog sin ofantliga värja. Det tycks som om det vore en krokodil, eller hur? Sa' du inte det, Henri?
Chicot slog sig ned i en stor fåtölj med värjan mellan sina knän.
— Föregående natt, sade Henri, låg jag och sof …
— Det gjorde jag också, förklarade Chicot.
— Då kände jag plötsligt en vindpust öfver mitt ansikte.
— Det var nog krokodilen, sade Chicot. Han var hungrig och ville slicka i sig crêmen.
— Jag vaknade till hälften och kände skägget resa sig under masken af förskräckelse.
— Hu, jag riktigt ryser, sade Chicot, i det han kröp ihop i sin fåtölj och stödde handen mot värjfästet.
