dina, därför att du är vis, därför att du dragit ut törntaggar ur deras fötter — därför att du är en människa.»
»Jag förstår mig inte på det där», sade Mowgli misslynt och rynkade pannan under sina tjocka svarta ögonbryn.
»Hur lyder Djungelns Lag? Slå först och tjut sedan. Just på din sorglöshet märker man, att du är människa. Men var förståndig! Det är någonting, som säger mig, att när Akela nästa gång förfelar sitt byte — och för varje gång blir det honom allt svårare att reda sig med bocken — kommer Flocken att resa sig mot honom och mot dig. De komma att hålla ett djungelråd på klippan, och då ... då ...» avbröt Bagheera sig. »Åh, jag har det!» utropade han och sprang upp. »Skynda dig du ned till människornas hyddor i dalen och tag några av de Röda Blommor, som de odla därnere, så att du, när tiden är inne, må ha till och med en starkare vän än jag eller Baloo eller de i Flocken, som älska dig. Gå och hämta den Röda Blomman!»
Med Röda Blomman menade Bagheera eld, men ingen varelse i djungeln vill kalla elden vid dess rätta namn. Varje kräk lever i dödlig fruktan för elden och hittar på hundra sätt att omskriva begreppet.
»Röda Blomman?» sade Mowgli. »Den växer i skymningen utanför deras hyddor. Jag skall ta några.»
»Så talar en människas unge», sade Bagheera stolt. »Kom ihåg, att den växer i små grytor. Skaffa dig skyndsamt en och göm den, till dess nöden kräver.»
»Det är bra», sade Mowgli», »jag går. Men är du säker på, min snälle Bagheera» — han slog armen kring djurets präktiga hals — »att detta är Shere Khans verk?»
»Vid det krossade lås, som skänkte mig friheten, jag är säker på det, Lille Bror!»
»Nåväl, vid den tjur, som köpte mig fri, skall jag betala Shere Khan fullt upp för det här, och kanske litet till», sade Mowgli; och därmed satte han i väg.
»Han är en människa, han är en människa i varje tum», sade Bagheera för sig själv och sträckte åter ut sig. »Åh. Shere Khan, aldrig bedrevs en uslare jakt än din grodjakt för tio år sen!»
Mowgli var långt, långt inne i skogen, ty han sprang fort och hans hjärta brann inom honom. Han kom fram till varghålan, då aftontöcknet steg upp, och flämtande såg han nedåt dalen. Ungarna voro ute, men Vargmor längst in i hålan märkte på hans häftiga andhämtning, att det var någonting på tok med hennes groda.
»Vad är det, min son?» frågade hon.
»Det är litet flädermösskvaller om Shere Khan», ropade han tillbaka. »I natt jagar jag på de plöjda fälten.»
Och så dök han in bland buskarna, ned till strömmen i dalbottnen. Där stannade han, ty han hörde tjutet från den jagande vargflocken, hörde skriandet från en jagad sambhur och frustandet, då bocken vände sig om och höll stånd, Så hördes det försmädliga, elaka gläfset från de unga vargarna: »Akela! Akela! Låt Ensamvargen visa sin styrka! Plats för Flockens hövding! Tag språng, Akela!»
Ensamvargen måste ha gjort sitt språng men förfelat taget, ty Mowgli hörde tänder, som smällde ihop, och därpå tjutet, när hjorten slog ned honom med sin framfot.
Mowgli väntade icke längre utan rusade på; och tjuten dogo småningom bort bakom honom, under det han sprang till åkerfälten, där byfolket bodde.
»Bagheera hade rätt», sade han flämtande, i det han kröp ned och gömde sig bland några hökärvar nedanför fönstret på en hydda. »I morgon randas en stor dag både för Akela och mig.»
Han tryckte ansiktet tätt intill rutan och betraktade elden på spisen. Han såg bondhustrun stiga upp under natten och underhålla den med svarta klumpar; och då morgonen kom och dimmorna blevo bleka och kalla, såg han bondens pojke taga en videkruka, invändigt bestruken med lera, fylla den med stycken av rödglödgade kol, stoppa den under sin filt och gå ut för att sköta om korna i fähuset.
»Var det inte värre än så?» sade Mowgli. » Om en unge kan göra det, är det inte farligt.»
Och så gick han om hörnet och mötte pojken, ryckte krukan ur hans hand och försvann i dimman, medan pojken galltjöt av förskräckelse.
»De äro allt bra lika mig», sade Mowgli och blåste i
