hostningar och tjut och ilskna skutt högt upp i luften bland det glesa lövverket.
»Apfolket är förbjudet allt umgänge med Djungelns Folk», sade Baloo. »Kom i håg det!»
»Ja, förbjudet», instämde Bagheera. »Men jag tycker i alla fall, att Baloo kunde ha varnat dig för dem.»
»Jag — jag? Hur kunde jag gissa, att han ville leka med sådant smutspack? Apfolket! Tvi då!»
En ny skur föll ned över deras huvuden, och de två travade bort och togo Mowgli med sig. Vad Baloo hade sagt om aporna, var fullkomligt sant. De hörde hemma bland trädtopparna, och då djur ytterst sällan titta uppåt, fanns det ingen anledning för aporna och djungelfolket att korsa varandras väg. Men när helst de funno en sjuk varg, en sårad tiger eller björn, hade aporna sitt nöje i att plåga honom och kastade kvistar och nötter på alla djur på skoj och i hopp att bli uppmärksammade. Och så tjöto de och vrålade fåniga visor och utmanade djungelfoket att klättra upp i deras träd och slåss med dem, eller också ställde de till ursinniga bataljer sins emellan och lämnade sina döda apor kvar på ställen, där djungelfolket måste stöta på dem. De stodo ständigt i beredskap att välja sig en hövding och egna lagar och bruk, men de gjorde det aldrig, ty deras minne räckte ej från den ena dagen till den andra, och så sköto de allting åt sidan med ordstävet: »Vad Bandarlog tänker nu, det kommer djungeln att tänka framdeles», och det ordstävet beredde dem stor glädje och tillfredsställelse. Intet av de stora fyrfotadjuren kunde komma åt dem, men å andra sidan tog ingen notis om dem, och det var därför de blevo så förtjusta, när Mowgli kom och lekte med dem och de hörde, hur ond Baloo var.
Någon vidare plan hade de icke — Bandarlog gör aldrig upp några planer; men en av dem kom på en i sitt tycke lysande idé och han berättade alla de andra, att Mowgli skulle bli en utmärkt nyttig person att ha i stammen, då han kunde fläta ihop kvistar till skydd mot vinden; kunde de bara få fatt i honom, skulle de nog tvinga honom att lära dem konsten. Det var verkligen så att Mowgli i sin egenskap av barn till en timmerhuggare hade fått i arv alla slags instinkter och brukade tillverka små hyddor av fallna grenar utan någon tanke på, varför han gjorde det, och apfolket, som spejade i träden, såg på med den största förundran. Den här gången, sade de, skulle det bli allvar med hövdingeval, och sedan skulle de bli det visaste folk i djungeln — så visa, att alla andra måste lägga märke till och avundas dem. Därför följde de mycket försiktigt efter Baloo, Bagheera och Mowgli genom djungeln, till dess tiden för middagsluren kom, och Mowgli, som blygdes storligen över sig själv, föll i sömn mellan pantern och björnen, fast besluten att aldrig mera ha något att göra med Apfolket.
Så mindes han ingenting, förrän han kände händer på sina armar och ben — hårda och starka små händer — och så slag av kvistar i ansiktet, och när han så tittade nedåt genom det vajande lövverket, såg han djupt därnere Baloo, som väckte djungeln med sina brumbasrop, och Bagheera, som hoppade uppför trädstammen, med alla tänderna blottade. Bandarlog tjöt i triumf och skuttade upp till de översta grenarna, dit Bagheera icke vågade följa, i det de skreko: »Han har lagt märke till oss! Bagheera har lagt märke till oss! Hela Djungelfolket beundrar vår skicklighet och list!»
Så började de sin flykt, och Apfolkets flykt genom trädland är något, som ingen kan beskriva. De ha sina landsvägar och korsvägar, sina backar upp och backar ned, alla lagda från femtio till sjuttio eller hundra fot över marken, och på de vägarna kunna de färdas till och med under natten, om så behöves. Två av de starkaste aporna togo Mowgli under armarna och kastade sig med honom från trädtopp till trädtopp, tjugu fot i ett språng. Hade de varit ensamma, skulle de ha kunnat färdats dubbelt så fort, men gossens tyngd hindrade dem. Sjuk och yr som han kände sig, kunde dock Mowgli inte annat än finna nöje i den vilda jakten, fastän glimtarna av marken djupt, djupt nere skrämde honom och de förfärliga knyckarna och stötarna vid vart och ett av sprången genom tomma luften kommo hjärtat att flyga upp i halsgropen på honom. Hans följeslagare rusade upp med honom i ett träd, tills han kände de smalaste grenarna i toppen knaka och böja sig; och därpå med ett kackel och ett skri kastade de sig i luften utåt och nedåt och hängde sig fast med händer eller fötter i de lägre
