»Bara de inte på lek släppa honom från grenarna eller döda honom av tanklöshet, hyser jag ingen fruktan för människoungen. Han är vis och kunnig i många stycken, och framför allt har han ögon, som sätta skräck i Djungelfolket. Men — och det är en stor olycka — han är i Bandarlogs våld, och som de bo i träd, frukta de inte någon av vårt folk», sade Bagheera och slickade betänksamt sin ena framtass.
»Åh, vilken fårskalle jag är! Åh, vilken dum, tjockhuvad fårskalle jag är!» sade Baloo och rullade åter ut sig med en knyck. »Det ligger sanning i vad Hathi, den Vilda Elefanten, brukar säga: 'Envar har sin skräck'. De där Bandarlog frukta Kaa, Klippormen. Han kan klättra lika bra som de själva. Han rövar apungar under natten. Blotta viskningen av hans namn kommer deras otäcka svansar att rysa av köld. Låtom oss gå till Kaa.»
»Vad kan han göra för oss? Han tillhör inte vår stam, ty han går inte på fötter — och så har han så elaka ögon», sade Bagheera.
»Han är mycket gammal och mycket listig. Och framför allt är han alltid hungrig», sade Baloo förhoppningsfullt. »Lova honom bara en massa getter.»
»Han sover ju en hel månad, sedan han fått sig ett ordentligt mål. Han kanske sover nu, och om han också är vaken, så kanske han föredrar att själv döda sina getter», sade Bagheera, som endast obetydligt kände Kaa och av naturen var misstänksam.
»Ja, då blir det du och jag tillsammans, gamla jägare, som ska få honom att ta reson», svarade Baloo och skubbade sin slitna bruna bog mot pantern; och så drogo de bort för att leta efter Kaa, Klipp-pyton.
De funno honom utsträckt på en varm klippavsats i eftermiddagssolen, där han låg och beundrade sin vackra nya dräkt, ty han hade levat i avstängdhet de senaste tio dagarna för att byta skinn; och nu var han riktigt grann, där han svängde sitt trubbnästa huvud utefter marken, snodde sin trettio fot långa kropp i fantastiska öglor och bukter och slickade sig om munnen vid tanken på den middagsmåltid han skulle få.
»Han har inte ätit», sade Baloo med en grymtning av lättnad, så snart han fick syn på den vackra brun- och gulspräckliga dräkten. »Var försiktig, Bagheera! Han är alltid en smula närsynt, sedan han bytt skinn, och mycket kvick att slå till.»
Kaa var ingen giftorm — i grund och botten föraktade han giftormar som fega stackare — men hans styrka låg i famntaget, och hade han väl slagit sina väldiga ringlar kring någon, så var saken klar.
»God jakt!» ropade Baloo, i det han reste sig på bakbenen. Liksom alla ormar av sitt slag var Kaa litet lomhörd och hörde ej det första ropet. Så ringlade han ihop sig, för att vara beredd på alla händelser, och sänkte huvudet.
»God jakt åt oss alla!» svarade han. »Hallå, Baloo, vad gör du här? God jakt, Bagheera! Åtminstone en av oss tränger till föda. Haven I nys om något villebråd här i närheten? En hind eller i nödfall en ung bock? Jag är tom som en uttorkad källa.»
»Vi äro på jakt», sade Baloo med låtsad likgiltighet. Han visste, att man inte fick gå för brådstörtat till väga med Kaa; han var för stor och väldig.
»Låt mig göra sällskap», sade Kaa. »Ett slag mer eller mindre betyder ju ingenting för dig, Bagheera, eller för Baloo, men jag — jag måste ligga och vänta och vänta i dagar på en skogsstig eller klättra en halv natt för att möjligen få fatt i en usel apunge. Ack ja! Grenarna äro inte vad de voro, när jag var ung. Torra och ruttna kvistar äro de allesammans.»
»Kanske att din stora tyngd har någon skuld i det där», sade Baloo.
»Jag har en vacker längd — en vacker längd», sade Kaa med en viss stolthet. »Men felet ligger nog hos den nyvuxna skogen. Det var mycket nära, att jag fallit på min sista jakt — ja, verkligen mycket nära — och bullret när jag halkade — det var stjärten, som inte hade slingrat sig tillräckligt fast kring trädet — väckte Bandarlog, och de överöste mig med de värsta skällsord.»
»Fotlösa gula jordmask», sade Bagheera under sina morrhår, liksom om han sökte erinra sig någonting.
»Sssss! Ha de nånsin kalla mig så?» sade Kaa.
»Någonting i den stilen var det, som de skreko till oss i
