BANDARLOGS VANDRINGSLÅT.
Högt upp mot skyn i girlander vi gå,
halvvägs till månen, som svartsjukt ser på.
Avundsjukt ser du vårt granna band,
ville väl ha dig en extra hand?
Ville din svans vore — just som vår,
där som Kupidos båge den står?
Vredgad du blänger, men ack — stor sak,
Broder, din svans hänger ned därbak!
Högt upp i träden vi sitta i rad,
tänka så vackert bland blommor och blad,
drömma om bragder och dåd utan slut —
kanske vi göra dem nästa minut —
någonting ädelt och vist och gott;
ack, vi behöva önska det blott!
Nu ha vi glömt vad det var, men — stor sak,
Broder, din svans hänger ned därbak!
Alla de ord, som vårt öra ha nått,
allt vad av möss och vilddjur och fågel vi fått,
av päls eller dun, av fjäll eller fjäder,
skriken nu ut det i alla väder!
Underbart! Utmärkt! Vad klang däri!
Nu tala fullkomligt som människor vi.
Låtsom vi äro det ock, men — stor sak,
Broder, din svans hänger ned därbak!
TIGER-TIGER.
Huru gick jakten, du jägare god?
Väntan var lång och kylde mitt blod.
Vad för slags villebråd nedlade du?
Broder, det betar i djungeln ännu.
Var är din kraft och ditt frejdiga mod?
Broder, det rinner bort med mitt blod.
Var är din dygd, som i farten består?
Broder, att dö till min håla jag går.
När Mowgli lämnade varghålan efter striden med flocken vid Rådsklippan, gick han ned till de plöjda fälten, där byfolket bodde; men han ville icke stanna där, ty det var så nära djungeln, och han visste, att han hade skaffat sig åtminstone en dödsfiende vid Rådet. Därför skyndade han vidare på den knaggliga väg, som ledde ned genom dalen, och följde den i jämn lunk nära tjugu engelska mil, till dess han kom till en trakt, som han aldrig förr hade sett. Dalen bredde ut sig i en stor slätt, som var beströdd med klippor och genomskuren av hålvägar. I ena ändan låg en liten by, i den andra sänkte sig djungeln ned i en krök till betesmarkerna och tog där tvärt slut, som hade den huggits av med en hacka. Över hela slätten betade boskap och bufflar, och när de små vallgossarna, som vaktade hjordarna, fingo se Mowgli, skreko de högt och sprungo sin väg, och de gula, herrelösa hundarna, som stryka omkring alla indiska byar, skällde ursinnigt. Mowgli fortsatte, ty han kände sig hungrig, och när han så kom fram till byns port, såg han, att den täta törnbuske, som brukade spärra ingången under natten, var fråndragen.
»Hm!» sade han, ty han hade mer än en gång stött på en sådan där barrikad under sina nattliga strövtåg efter
