»Kom ihåg, att han aldrig förrän nu sovit i en säng. Om han verkligen är sänd att intaga vår sons plats, så rymmer han inte sin väg.»
Mowgli sträckte ut sig i det höga, friska gräset vid kanten av fältet, men innan han hade slutit ögonen, stötte honom en mjuk grå nos under hakan.
»Puh!» sade Gråbror (han var den äldste av Vargmors ungar). »Det är vacker tack för att jag följt dig tjugu mil. Du stinker redan av brandrök och fähus — alldeles som en människa. Vakna, Lille Bror, jag har nyheter att meddela.»
»Må alla bra i djungeln?» frågade Mowgli, i det han omfamnade honom.
»Alla utom vargarna, som blevo brända av Röda Blomman. Men hör på! Shere Khan har dragit till fjärran jaktmarker, tills hans päls vuxit ut igen, ty han blev grundligt svedd. Han har svurit, att när han kommer tillbaka, skall han lägga dina ben i Waigungas flod.»
»Det ska vi bli två om! Även jag har avlagt ett litet löfte. Men nyheter äro alltid bra att få höra. Jag är trött i kväll — mycket trött av allt det nya, Gråbror — men kom ofta med nyheter.»
»Du glömmer väl aldrig, att du är en varg? Människorna få aldrig komma dig att glömma», sade Gråbror ängsligt.
»Aldrig!» Jag skall alltid minnas, att du är mig kär, du och alla de andra i vår håla; men jag skall heller aldrig glömma att jag blev utstött ur flocken.»
»Och att du kan bli utstött även ur en annan flock. Människor äro bara människor, Lille Bror, och deras tal är likt grodornas kväkande i en damm. När jag kommer hit nästa gång, skall jag vänta på dig bland bambusnåren, där betesmarkerna ta slut.»
Under de tre månader, som följde närmast på den natten, lämnde Mowgli knappast byns port, ty han var så upptagen av att lära sig människors seder och bruk. Först och främst måste han bära ett skynke omkring sig, vilket vållade honom rysligt obehag, och så måste han lära att förstå sig på pengar, varom han hittills inte haft den ringaste kunskap, och så att plöja, som han inte kunde förstå vad det tjänade till. Och så retade honom de må barnen i byn. Till all lycka hade Djungellagen lärt honom att tygla sitt lynne, ty i djungeln bero liv och uppehälle på att man kan behärska sig; men när de gjorde narr av honom för att han inte ville leka med dem eller släppa upp pappersdrakar eller när han uttalade något ord oriktigt, så var det endast medvetandet om att det var ovärdigt att döda små nakna ungar, som avhöll honom från att ta fatt dem och slå dem sönder och samman. Han visste inte det minsta om sin egen styrka. I djungeln hade han sett, att han var svag i jämförelse med de stora djuren, men i byn påstod folk, att han var stark som en oxe. Alldeles säkert hade han inte något begrepp om vad fruktan var, ty när byns präst sade honom, att guden i templet skulle bli ond på honom, om han åt upp prästens mangofrukt, tog han gudabilden, bar den till prästens hus och bad prästen göra guden ond, ty det skulle vara så roligt att få slåss med honom. Det blev en förskräcklig skandal, men prästen tystade ned saken, och Messuas man betalade en hel del fullödigt silver för att blidka guden.
Mowgli hade ej heller minsta begrepp om den skillnad, som kastväsendet skapade mellan människa och människa. Då krukmakarens åsna halkade ned i lergropen, drog Mowgli upp henne vid svansen och hjälpte till att stapla upp krukorna för deras marknadsresa till Khanhiwara. Det var i högsta grad stötande, det ockå, ty krukmakaren tillhörde en mycket låg kast och hans åsna en ännu lägre. När prästen bannade honom, hotade Mowgli att lyfta upp honom också på åsnan, och då gick prästen till Messuas man och förklarade, att det nog var bäst att sätta Mowgli till arbete så fort som möjligt; och byfogden tillsade Mowgli att dagen därpå driva ut bufflarna och valla dem, medan de betade. Ingen var mera förtjust över det än Mowgli, och samma kväll som han blivit så att säga tagen i byns tjänst, gick han till den sammankomst, som hölls varje afton på en murad estrad under ett stort fikonträd. Det var byns klubb, och fogden och nattväktaren och barberaren, som kände allt skvaller i byn, och gamle Buldeo, byns skogvaktare, som hade ett krongevär, träffades där för att prata och röka. Aporna sutto och sladdrade på de högsta grenarna, och under estraden fanns ett hål, där en glasögonorm bodde, och varje afton fick denna ett litet fat med mjölk, ty han var helig; och där sutto
