länge lurat på dig. Nu har han givit sig i väg igen, ty villebrådet tryter. Men han ämnar döda dig.»
»Mycket bra», sade Mowgli. »Så länge han är borta, är kanske du eller någon av de fyra bröderna snäll och sitter på klippan där, så att jag kan se dig, när jag kommer ut ur byn. Då han sedan kommer tillbaka, så vänta på mig i hålvägen vid dhakträdet mitt på slätten. Det kan ju vara onödigt att springa rakt i gapet på Shere Khan.»
Därpå sökte Mowgli upp en skuggig plats och lade sig ned och sov, medan bufflarna betade omkring honom. Att valla boskap i Indien är det största latmansgöra i världen. Boskapen går omkring och mumsar och lägger sig ned och rör åter på sig och orkar inte ens böla. Den bara stönar av välbefinnande, och bufflarna låta mycket sällan höra något ljud alls, utan plumsa ned i de dyiga träsken den ena efter den andra och arbeta sig ned i gyttjan, till dess endast nosen och de stirrande porslinsblå ögonen synas över ytan, och sedan ligga de orörliga som stockar. Solen kommer klipporna att dallra i hettan, och vallgossarna höra en glada (aldrig fler än en) vissla högt uppe i luften, så högt att hon nästan inte syns, och de veta, att om de doge eller en ko doge, skulle gladan skjuta ned, och närmaste glada flera kilometer därifrån skulle se henne sänka sig och följa exemplet, och så en till och en till, och nästan innan de vore riktigt döda, skulle ett tjogtal hungriga glador ha samlats där, gud vet varifrån.
Pojkarna slumra till och vakna och slumra till igen och fläta ihop små korgar av torrt gräs och stoppa gräshoppor i dem, eller också fånga de ett par bönsyrsor och låta dem slåss; eller binda de sig halsband av röda och svarta djungelnötter eller speja på en ödla, som ligger och gassar sig i solskenet på en klipphäll, eller på en orm, som jagar en groda bredvid träsket. Så sjunga de långa, långa visor med en besynnerlig för infödingarna kännetecknande drill i slutet av varje vers, och dagen förefaller längre än hela livet gör för flertalet människor. Ibland roa de sig också med att göra ett gyttjeslott med gyttjefigurer av människor, hästar och bufflar och sätta vassrör i händerna på männen och låtsa, att de själva äro kungar och figurerna deras arméer, eller att de äro gudar, som dyrkas. Så kommer aftonen, och barnen locka på kreaturen, och bufflarna plumsa upp ur den sega gyttjan med ett buller som av kanonskott, och så tåga de alla i rad hem igen över den grå slätten mot de blinkande ljusen i byn.
Dag efter dag förde Mowgli bufflarna ut till deras dypölar, dag efter dag såg han Gråbrors rygg halvannan mil bort på andra sidan slätten (så att han visste, att Shere Khan inte hade kommit tillbaka), och dag efter dag låg han i gräset och lyssnade till ljuden runt omkring och drömde om forna dagar i djungeln. Om Shere Khan hade tagit ett felsteg med sin halta tass i djungeln borta vid Waigunga, skulle Mowgli ha hört honom under dessa långa, tysta morgnar.
Men så kom slutligen en dag, då han inte såg till Gråbror på den överenskomna platsen, och då skrattade Mowgli och gick i spetsen för bufflarna till hålvägen vid dhakträdet, som var alldeles översållat med gulröda blommor. Där satt Gråbror, och vartenda borst på ryggen stod på ända.
»Han har hållit sig undan en hel månad för att narra dig att vara mindre vaksam. I natt passerade han gränsen till de här ägorna, med Tabaqui följande ditt spår, som hade han eld i tassarna», sade vargen flämtande.
Mowgli rynkade pannan.
»Jag är inte rädd för Shere Khan, men Tabaqui är mycket listig», sade han.
»Frukta ingenting», svarade Gråbror och slickade sig litet om nosen. »Jag mötte Tabaqui i daggryningen. Nu håller han som bäst på att berätta all sin klokskap för gladorna, men han talade om någonting för mig också, innan jag knäckte ryggraden på honom. Shere Khans plan är att lura på dig utanför byporten i kväll — på dig och ingen annan. Han ligger och vilar nu i den stora, uttorkade hålvägen vid Waigunga.»
»Har han ätit någonting i dag eller tänker han jaga på fastande mage?» frågade Mowgli, och på svaret hängde liv eller död för honom.
»Han tog ett rov i daggryningen — ett svin — och druckit har han också. Du bör veta, att Shere Khan aldrig kan fasta, inte ens när det gäller hämnd.»
»Åh, den dåren, den dåren! Vilken barnunge han i alla
