»Jo jo», sade han mellan tänderna. »Du har fullkomligt rätt, Buldeo, du kommer inte att ge mig minsta slant med av skottpengarna. Det har rått gammalt krig mellan den här halta tigern och mig, ett mycket gammalt krig, och — det var jag som vann.»
För att göra Buldeo rättvisa skulle han nog ha rett sig mot Akela, om han hade varit tio år yngre och mött honom i skogen; men en varg, som lydde order av en pojke, som hade sina små privatkrig med månniskoätande tigrar, var inte något vanligt djur. Det var trolldom, häxeri av värsta slag, tänkte Buldeo, och han undrade, om amuletten kring hans hals skulle skydda honom. Han låg stilla, så stilla och väntade varje minut att få se Mowgli också förvandlas till en tiger.
»Maharaj, store konung!» sade han slutligen i en hes viskning.
»Ja», svarade Mowgli, utan att vända på huvudet, och småskrattade.
»Jag är en gammal man. Jag visste inte, att du var någonting annat än en vallgosse. Får jag stiga upp och gå min väg, eller skall din tjänstande slita mig i stycken?»
»Gå, och frid vare med dig! Men låt bli en annan gång att röra vid mitt byte. Släpp honom, Akela!»
Buldeo linkade hem till byn det fortaste han kunde, sneglande tillbaka över axeln, i den händelse Mowgli skulle förvandlas till någonting förskräckligt. När han kom till byn, hasplade han ur sig en lång historia om trolldom, besvärjelse och häxeri, så att prästen såg riktigt betänksam ut.
Mowgli fortsatte emellertid med sitt arbete, men det hade nästan börjat skymma på, innan han och vargarna hade fått den stora, granna huden av kroppen.
»Nu måste vi gömma huden här och fösa hem bufflarna. Hjälp mig att samla ihop dem, Akela.»
Hjorden drevs ihop i den töckniga skymningen, och när de kommo i närheten av byn, såg Mowgli ljus glimma och hörde snäcktrumpeterna och klockorna i templet smattra och ringa. Halva byn tycktes vänta på honom vid porten. »Det är därför att jag dödat Shere Khan», sade han för sig själv; men en skur av stenar ven i nästa ögonblick kring öronen på honom och byfolket skrek: »Trollkarl!
