Vargyngel! Djungeldemon! Vik hädan! Packa dig genast i väg, eller förvandlar dig prästen åter till en varg! Skjut, Buldeo, skjut!
Det gamla krongeväret brann av med en knall, och en ung buffel råmade av smärta.
»Ännu mera trolleri!» skrek byfolket. »Han kan ändra kulors gång. Buldeo, det var din buffel?»
»Men vad betyder det här?» sade Mowgli förvirrad, då stenregnet blev allt tätare.
»Det är inte utan att de likna Flocken, dessa dina bröder», sade Akela och satte sig lugnt ned. »Om jag fattar kulornas mening rätt, så vill man köra bort dig.»
»Varg! Vargunge! Vik hädan!» skrek prästen, i det han svängde en kvist av den heliga tulsiplantan.
»Nu igen? Förra gången var det för att jag var en människa. Nu är det för att jag är en varg. Låtom oss gå, Akela!»
En kvinna — det var Messua — sprang fram till hjorden och ropade, »O, min son, min son! Man säger, att du är en trollkarl, som kan förvandla dig till ett djur, när helst du vill. Jag tror det inte, men gå din väg, eljest dödar man dig. Buldeo säger, att du är en häxmästare, men jag vet, att du hämnats Nathoos död.»
»Kom tillbaka, Messua!» skrek hopen. »Kom tillbaka, eller stena vi dig också!»
Mowgli skrattade ett kort, bittert skratt, ty en sten hade träffat honom mitt på munnen. »Spring tillbaka, Messua, sade han. »Det är en av de där vansinniga historierna man berättar under det stora trädet i skymningen. Jag har åtminstone utkrävt betalning för din sons liv. Farväl, och spring fort, ty nu ämnar jag skicka hem hjorden snabbare än deras stenar flyga. Men någon trollkarl är jag inte, Messua. Farväl!»
»Nu, Akela, ännu en gång! ropade han. »Driv in hjorden!»
Bufflarna voro ivriga nog att äntligen komma in i byn. De behövde knappast höra Akelas gläfsande, utan stormade genom grinden som en virvelvind, skingrande hopen åt höger och vänster.
»Räkna dem!» skrek Mowgli hånfullt. »Det kan hända, att jag stulit någon av dem. Räkna noga, ty jag kommer aldrig mer att gå i vall åt er. Farväl, I människobarn, och tacken Messua för att jag inte kommer in med mina vargar och jagar er upp och ned genom er gata.»
Han gjorde helt om och vandrade bort med Ensamvargen; och då han blickade upp mot stjärnorna, kände han sig lycklig.
»Nu kommer jag inte mera att sova i fällor, Akela. Låtom oss nu hämta Shere Khans hud och ge oss i väg. Nej, vi skola inte göra byn något ont, ty Messua har varit snäll mot mig.»
När månen gick upp över slätten och kom den att se mjölkvit ut, såg det förskräckta byfolket Mowgli med vargarna i hälarna och med ett bylte på huvudet draga bort i den jämna varglunk, som lämnar milen snabbt bakom sig. Då ringde de i tempelklockorna och blåste i snäcktrumpeterna högljuddare än någonsin; och Messua grät och Buldeo broderade ut historien om sitt äventyr i djungeln, till dess han slutligen påstod, att Akela hade rest sig upp på bakbenen och talat som en människa.
Månen höll just på att gå ned, då Mowgli och de två vargarna komma till berget med Rådsklippan. Vid vargmors håla stannade de.
»De ha drivit ut mig ur människoflocken, moder», ropade Mowgli, »men jag kommer med Shere Khans hud för att hålla mitt löfte.»
Vargmor kom stelbent ut ur hålan med ungarna bakom sig, och hennes ögon glödde, då hon såg huden.
»Jag förutsade honom det den dag, då han pressade in sitt huvud och sina skuldror i hålan här, traktande efter ditt liv, lilla groda — jag förutsade, att jägaren skulle bli den jagade. Det var bra gjort!»
»Lille Bror, det var bra gjort», sade en djup röst i snåret. »Det har känts så ensligt för oss här i djungeln utan dig.»
Och Bagheera skyndade fram till Mowgli's nakna fötter. De klättrade sedan tillsammans uppför Rådsklippan, och Mowgli bredde ut huden på den flata sten, där Akela brukade sitta, och höll den fast där med fyra bamburörsstickor;
