och Akela lade sig ned på den och lät höra det gamla ropet till Rådet »Pröven, pröven väl, o Vargar» — alldeles på samma sätt som han hade kallat till rådplägning den dag, då Mowgli upptogs i flocken.
Alltsedan Akela avsattes, hade flocken varit utan ledare och jagat och kämpat som det behagade den. Men nu svarade de på ropet efter gammal vana, och somliga av dem voro halta efter de fällor de hade råkat i, somliga linkade efter skottsår, somliga voro skabbiga av otjänlig föda, och många saknades; men de, som funnos kvar, kommo till Rådsklippan och sågo Shere Khans strimmiga hud på klippan och de väldiga klorna i ändan på de tomma dinglande tassarna.
»Pröven noga, o vargar! Har jag hållit mitt löfte?» sade Mowgli; och vargarna skällde: »Ja», och en illa åtgången, trasig varg tjöt: »Led oss åter, o Akela! Led oss åter, o människounge, ty vi vämjas vid denna laglöshet och vi vilja ännu en gång bli det Fria Folket.»
»Nej», morrade Bagheera, »det sker ej. När ni bli mätta kommer åter galenskapen över er. Ej för intet kallas ni 'Fria Folket'. Ni kämpade för frihet, och nu är den er. Smaklig måltid, o, vargar!»
»Människoflock och vargflock ha utstött mig», sade Mowgli. »Nu vill jag jaga ensam i djungeln.»
»Och vi vilja jaga tillsammans med dig», sade de fyra ungarna. Så drog Mowgli bort och jagade med de fyra ungarna i djungeln från den dagen. Men han förblev ej alltid ensam, ty om några år blev han en vuxen man och gifte sig. Men det är en historia för stora.
MOWGLIS SÅNG.
Som han sjöng på Rådsklippan, då han dansade på Shere Khans hud.
Mowglis sång, — Det är jag, Mowgli, som sjunger. Må djungeln lyssna till de verk jag utfört.
Shere Khan sade, att han skulle döda mig — döda mig! Vid portarna i skymningen skulle han döda Mowgli, Grodan.
Han åt och han drack. Drick djupt, Shere Khan, ty vem vet, när härnäst du dricker. Sov och dröm om ditt byte.
Ensam jag är på betesfälten. Se, då nalkas Gråbrodern mig. Kom, Ensamvarg, ty ett stort villebråd väntar.
Kör upp de stora buffeltjurarna, hjordens blåhudade tjurar med de vreda ögonen. Driv dem fram och tillbaka så som jag befaller. Sover du djupt, Shere Khan? Vakna, o vakna! Här kommer jag, och tjurarna äro bakom.
Rama, bufflarnas konung, stampar med foten. Sägen, I Waigungas böljor, varthän har Shere Khan begivit sig?
Han är ej lik Sahi Vildsvin, som gräver gångar i jorden, ej heller som Mor Påfågel, så att han kan flyga. Han är ej såsom Mang Läderlapp, som kan hänga vid trädens grenar. Sägen mig, I små bambudungar, som rasslen mot varandra, sägen, varthän har han flytt?
Åh, han är där! Hallå, han är där! Under Ramas fötter ligger den Halte! Upp, Shere Khan! Upp och döda! Här är Grodan du jagade. Upp och bräck tjurarnas nackar!
Tyst! Han sover. Vi vilja ej väcka honom, ty hans styrka är mycket stor. Gladorna ha kommit ned för att betrakta det. En stor mängd har samlats till hans ära.
Ack, ack! Jag har inga kläder att skyla min nakenhet. Gladorna skola se, att jag är naken. Jag blyges att mota allt detta folk.
Låna mig din dräkt, Shere Khan. Låna mig din granna randiga dräkt, att jag må gå till Rådsklippan.
Vid den tjur, som köpte mig fri, svor jag en ed — en liten ed. Endast din dräkt saknas, för att jag må ha hållit min ed.
Med kniven, med kniven, som människor bruka, med jägarens kniv vill jag luta mig ned över den gåva du har skänkt mig.
Waigungas böljor! Shere Khan giver mig sin dräkt för den kärlek han bär till mig. Drag, Gråbror! Drag, Akela! Tung är Shere Khans hud.
Människoflocken vredgas. Den kastar stenar och talar med barns tungor. Min mun blöder. Låt mig ila min väg!
