LUKANNON.
Jag mötte kamraterna alla (men ack, så gammal jag är!),
där sommarens dyningar rullade fram på klippor och skär.
En kör av miljoner röster sig höjde med väldigt brus,
och bränningars sång vid Lukannon, den blev som ett sakta sus.
Det var sången, om ljuvliga ängder vid saltvattnets svala brädd,
det var sången om ystra skaror, som lekte i vågornas bädd,
det var sängen om midnattsdansar, som vispade böljan vit,
vid stranden av Lukannon — förr'n fångstmännen nådde dit.
Jag mötte kamraternas skara (jag möter dem aldrig mer!),
och stranden var svart av den väldiga hop — legioner, miljoner, ja fler.
Och ut på det skummande hav, så långt vi sågo från land,
vi hälsade landande härar och sjöngo dem upp på strand.
På stranden av Lukannon med doftande sjögräs och tång
och havsdimma mjuk och vindar, som sjöngo sin eviga sång:
Vår lekplats på berghäll, som seklarnes vågslag ha nött,
på stranden av Lukannon, där våra mödrar oss fött.
Jag mötte kamraterna mina, ett upplöst och skingrat band.
Man sköt oss till döds i vattnet, man klubbade ned oss i land.
Man drev oss som får mot slaktbänk, där knivarna sköttes med nit.
Men dock vi besjunga Lukannon — förr'n fångstmännen kommo dit.
Fort hän! Fort hän mot södern — o, Gooverooska, gå!
att havsdjups vicekungar vår jämmer höra må,
förr'n tom liksom ett hajägg av stormen fört mot land,
då sista sälen svunnit, skall stå Lukannons strand.
»RIKKI-TIKKI-TAVI.»
Vid det hål där han kröp in,
Rikk utmanar Skrynkel-Skinn.
Hör, vad Rikki-Rödöga skrek:
Nag, kom upp! Dödsdansen lek!
Blick mot blick, så lagen bjöd.
(Måtta riktigt, Nag!)
Intet slut förr'n en är död.
(Strid försiktigt, Nag!)
Slag mot slag och stöt mot stöt.
(Spring och spar dig, Nag!)
Oj! Oj! Bom Dödshuvan sköt!
(Döden tar dig, Nag!)
Detta är historien om det stora krig, som Rikki-tikki-tavi utkämpade på egen hand i badrummen i den stora villan, som hörde till militärförläggningen i Segowlee. Darzee, skräddarfågeln, och Chuchundra, myskråttan, som aldrig kommer ut mitt i rummet, utan alltid kryper runt väggarna, gåvo honom råd; men Rikki-tikki förde den verkliga striden.
Han var en mungon, rätt lik en liten katt till päls och svans, men fullkomligt lik en vessla till huvud och levnadsvanor. Hans ögon och ändan av nosen, som aldrig var i vila, voro ljusröda; han kunde klia sig på vilken del av kropben han behagade med vilken av tassarna som helst, fram- eller baktass; han kunde purra upp svansen, tills den liknade en buteljborste, och hans krigsrop, då han skuttade genom det höga gräset, var: »Rikki-tikk-tikki-tikki-tsch!
En dag hade en högsommarflod spolat bort honom ur jordkulan, där han bodde med sin far och mor, och förde honom, sparkande och kluckande, ned i ett landsvägsdike. Han fann en liten gräsvippa flytande där och klamrade sig fast vid den, tills han förlorade medvetandet. När han återfick sansen, låg han i det varma solskenet mitt på en