Den här sidan har korrekturlästs

»Det måste bli huvudet», tänkte han till sist, »huvudet ovanför huvan, och då jag väl huggit mig fast där, gäller det att inte släppa taget.»

Så tog han språnget. Nags huvud låg ett mycket litet stycke från vattenkrukan under utbuktningen; och när Rikkis tänder höggo fast, tog han spjärn med ryggen mot utsvällningen på den röda lerkrukan för att pressa ned Nags huvud. Detta gav honom en sekunds fördel, och han begagnade den på bästa sätt. Så slängdes han fram och tillbaka, som en råtta skakas av en hund — fram och tillbaka på golvet, och upp och ned och runt i stora kretsar, men hans ögon voro röda och han höll fast, under det kroppen sopade golvet, vräkte omkull bleckskopan och tvålkoppen och frotterborsten och dunkade mot sidan av sinkkaret. Allt fastare och fastare pressade han ihop käkarna, ty han hade klart för sig, att han skulle dunkas till döds, och för familjeärans skull föredrog han att bli funnen med tänderna fastlåsta i motståndarens kropp. Han var yr i huvudet, mörbultad och kände sig skakad i stycken, då plötsligt någonting liksom ett åskslag smällde strax bakom honom; en het pust berövade honom sansen och en röd blixt svedde hans päls. Den store mannen hade vaknat vid oväsendet och hade fyrat av båda piporna i sin hagelbössa mot Nag, strax bakom huvan.

Rikki-tikki höll fortfarande fast med slutna ögon, ty nu var han riktigt säker på att han var död; men huvudet rörde sig inte mera, och den store mannen tog upp honom och sade: »Det är åter igen mungon, Alice; det lilla kräket har nu räddat våra liv.» Och så kom Teddys mor in, med likblekt ansikte, och såg Nag, så mycket som fanns kvar av honom; och Rikki-tikki släpade sig till Teddys sovrum och tillbragte halva återstoden av natten med att varsamt skaka på sig för att komma underfund med, om han verkligen, som han inbillade sig, var sönderslagen i fyra bitar.

När morgonen kom, var han mycket styv i lederna, men mäkta belåten med sitt verk. »Nu återstår att klara Nagaina, och hon blir värre än fem Nag'ar, och ingen vet, när äggen, hon talade om, bli utkläckta. Kors det var sant! Jag måste träffa Darzee», sade han.

Utan att vänta på frukosten sprang Rikki-tikki till törnbusken, där Darzee just höll på att sjunga en triumfsång med full hals. Underrättelsen om Nags död hade spritt sig över hela trädgården, ty husdrängen hade kastat ut liket på sophögen.

»Åh, du dumma fjädertott!» sade Rikki-tikki förargad; »är det tid att sjunga nu?»

»Nag är död — är död — är död!» sjöng Darzee. »Den tappre Rikki-tikki grep honom vid huvudet och höll fast. Den store mannen kom med sin knallkäpp, och Nag föll i två stycken! Han kommer aldrig mer att äta upp mina ungar.»

»Allt det där är nog sant, men var är Nagaina?» sade Rikki-tikki och såg sig försiktigt omkring. »Nagaina kom till badrumsslaskröret och ropade på Nag», fortfor Darzee, »och drängen plockade upp honom på ändan av en käpp och kastade honom på sophögen. Låtom oss sjunga om den store, rödögde Rikki-tikki!» jublade Darzee och fyllde sin strupe och sjöng.

»Nådde jag upp till ditt bo, skulle jag vräka ut dina ungar!» sade Rikki-tikki. »Förstår du inte, att allting har sin tid. Du är nog trygg däruppe i boet, men det är krig härnere för mig. Sluta upp med sången ett ögonblick, Darzee.»

»För den store, den vackre Rikki-tikkis skull skall jag sluta», sade Darzee. »Vad önskar du, o du den förskräcklige Nags baneman?»

»För tredje gången frågar jag dig, var är Nagaina?»

»På sophögen borta vid stallet, sörjande vid Nags lik. Stor är Rikki-tikki med sina vita tänder.»

»Strunt i mina vita tänder! Har du händelsevis hört, var hon har sina ägg?»

»I melonsängen, i den ändan, som ligger närmast muren, där solen gassar på nästan hela dagen. Hon håller dem gömda där sedan veckor tillbaka.»

»Och det har du inte ansett löna mödan att berätta mig? Den ändan, som ligger närmast muren, säger du?»

»Rikki-tikki, du tänker väl inte gå och äta upp hennes ägg?»

»Inte precis äta, inte. Darzee, om du har ett uns förstånd, så flyger du bort till stallet och låtsar, som om du fått