TOOMAI VID ELEFANTERNA.
Jag minnas vill, vad förr jag var. På rep och kedjor trött,
jag minnas vill, hur fri jag var, hur ung och frisk och stark.
För sockerrör jag säljer ej min rygg, om än så sött.
Jag till min egen släkt vill gå i djungel, skog och mark.
Jag vandra vill, tills natt är slut och rosig morgon gryr,
till skogsvinds kyss, till vattnets smek med ljuvlig svalka i.
Jag bojan glömmer kring min fot, mitt fängsel ej mig bryr,
jag flyger till min barndoms skog att leka herrefri.
Kala Nag, vilket betyder Svarta Ormen, hade tjänat den indiska regeringen, på alla de sätt en elefant kunde tjäna den, under fyrtiosju år, och som han var fyllda tjugu år, då han fångades, var han nu nära sjuttio — en mogen ålder för en elefant. Han mindes huru han, med en tjock läderdyna, på pannan hade dragit en kanon i djup gyttja, och det var före Avgankriget år 1842, och då hade han ännu inte uppnått sin fulla styrka. Hans moder Radha Pyari — Radha Älsklingen — som hade fångats på samma gång som Kala Nag, hade föreställt honom, innan han ännu förlorat sina små mjölkbetar, att elefanter, som voro rädda, alltid råkade ut för olycksfall; och Kala Nag visste, att förmaningen var god, ty första gången han såg en granat springa, strök han skrikande tillbaka och hamnade mitt i ett gevärskoppel, vars bajonetter stucko honom i alla hans mjukaste delar. Därför upphörde han, innan han hade fyllt tjugufem år, att vara rädd, och så blev han den mest älskade och bäst vårdade elefanten i den indiska regeringens tjänst.
Han hade burit tält, tolvhundra skålpund tält, under marschen i Övre Indien; han hade blivit nedfirad i ett skepp medels en ångkran och förd under flera dagar över vattnet och fått bära en mörsare på sin rygg i ett vilt och bergigt land långt, långt bort från Indien, och hade sett kejsar Teodor ligga död i Magdala och hade kommit tillbaka igen på ångaren, berättigad, efter vad soldaterna sade, att bära den abessinska krigsmedaljen. Han hade, tio år senare, sett sina elefantkamrater dö av köld och fallandesot och svält och solstyng på en plats kallad Ali Musjid; därefter hade han skickats tusentals engelska mil söderut för att hala och stapla upp tjocka tekträdsbjälkar i Moulmeins timmergårdar. Där hade han så när slagit ihjäl en uppstudsig ung elefant, som sökte skolka från sin ärliga del av arbetet.
Från den stunden togs han ifrån timmerhalningen och användes med några tjog andra elefanter, som voro utbildade för det arbetet, att hjälpa till vid infångandet av vilda elefanter bland Garokullarna.
Elefanterna hållas strängt fridlysta av den indiska regeringen. Det finns ett helt departement, som inte har någon annan uppgift än att jaga och infånga dem, tämja dem och skicka dem upp och ned genom landet till de platser, där de för tillfället bäst behövas. Kala Nag höll dryga tio fot vid skuldrorna, och hans betar hade skurits av till fem fot och beslagits i ändarna för att inte spricka; men han kunde utföra mera med dessa stumpar än någon otränad elefant med sina oförkortade, spetsiga betar. När efter veckor och åter veckor av försiktigt drivande av kringspridda elefanter över kullarna fyrtio eller femtio vilda bestar drevos in i det sista pålverket, och den väldiga fällbommen, gjord av hopsurrade timmerstockar, med väldigt dån föll ned bakom dem, brukade Kala Nag på ett kommandorop gå in i detta lågande och trumpetande helvete (i allmänhet nattetid, när facklornas flämtande gjorde det svårt att bedöma avstånd); och i det han grep den största och vildaste huggbeten i sällskapet, dunkade han, knuffade och puffade denne, så att han fick honom att hålla sig lugn, medan karlarna på ryggen av de andra tama elefanterna fångade in och bundo de mindre. Ingen kunde slåss som Kala Nag, den kloke, gamle Svarte Ormen, ty han hade mer än en gång i sitt liv hållit stånd mot en sårad tigers anfall, i det han, rullande upp sin mjuka snabel för att ha den i säkerhet, från sidan gav det i språng stadda vilddjuret mitt i luften ett dråpslag med ett blixtsnabbt kast på huvudet, ett stridssätt, som han helt
