blank och polerad i månskensfläckarna. Klängväxter hängde ned från de övre grenarna, och klängväxternas blomklockor, stora, vaxvita tingestar, liknande konvolvler, slokade ned liksom i sömn; men inom platåns gränser växte ej ett enda grässtrå — ingenting annat än tilltrampad jord. Månljuset färgade alltsammans stålgrått med undantag av de fläckar, dår några elefanter stodo, ty deras skuggor voro kolsvarta.
Lill-Toomai betraktade alltsammans, under det han höll andan, med ögon som höllo på att tränga ut ur huvudet på honom, och ju längre han tittade, desto fler och fler och fler elefanter trängde mellan trädstammarna ut på den öppna platsen. Lill-Toomai kunde inte räkna längre än till tio, och han räknade gång på gång på fingrarna, tills han tappade bort mängden av tiotal och det gick runt i hans huvud. Utanför gläntan kunde han höra elefanterna brakande och knakande gå fram i underskogen, under det de arbetade sig uppför kullen; men så snart de hade hunnit inom kretsen av trädstammarna, rörde de sig tyst som spöken.
Där funnos vitbetade vilda hanar, med nedfallna löv och nötter och kvistar i nackrynkor och öronveck; feta, trögfotade elefanthonor med oroliga små ljusrödsvarta kalvar på endast tre till fyra fots höjd springande under buken på dem; unga elefanter med betar, som just höllo på att växa fram, och mycket stolta över dem; skrangliga, knotiga gamla elefantungmör med ihåliga, ängsliga ansikten och snablar som skrovlig bark; gamla vilda elefanttjurar, ärriga från skuldra till länd, med stora strimmor och valkar från forna strider och med smutskakor från ensliga gyttjebad dinglande från bogarna; och där fanns en med en avbruten bete och på sidan märkena efter en tigers fruktansvärda klösning med full kraft och alla klorna. De stodo huvud vid huvud eller vandrade fram och tillbaka parvis eller gungande och vaggade för sig själva — tjogtals och åter tjogtals av elefanter.
Toomai förstod, att så länge han låg stilla på Kala Nags nacke, skulle ingenting hända honom, ty även i rusningen och tumultet vid driften i en keddah sträcker aldrig en vild elefant upp sin snabel och rycker ned en man från nacken på en tam elefant; och elefanterna här tänkte alls icke på människor denna natt. En gång ryckte de till och vände
