I DROTTNINGENS TJÄNST.
Man kan räkna det på många sätt, men räknar Tummetott
reguladetri, så räknar decimalbråk Slickepott.
Man kan sno det, vända, vrida, fläta, tills man dör,
men som Kalle-Janne aldrig Janne-Pelle gör.
Det hade regnat ihållande under en hel månad — regnat över ett läger av trettiotusen man och tusen kameler, elefanter, hästar, oxar och mulor, alla samlade på en plats, som kallades Rawal Pindi, i väntan på en revy, som skulle hållas för vicekonungen av Indien. Han hade fått besök av emiren av Avganistan — en vild kung från ett mycket vilt land; och emiren hade tagit med sig en livvakt på åttahundra man och hästar, som aldrig hade sett ett läger eller ett lokomotiv i hela sitt liv — vilda män och vilda hästar från Gud vet var längst bort i Centralasien. Varje natt kunde man vara säker på, att en hop av dessa hästar skulle slita sina tjuderrep och stampa upp och ned i lägret genom smutsen i mörkret, eller att kamelerna skulle slita sig lösa och springa omkring och stupa över tältrepen; och ni kan förstå hur pass trevligt detta var för folk, som ville sova. Mitt tält låg långt bort från kamelraderna, och jag trodde mig vara i säkerhet, men en natt stack en karl in huvudet och skrek: »Fort upp! Nu komma de! Mitt tält har gått!»
Jag förstod vilka »de» voro, och så drog jag på mig stövlarna och regnkappan och traskade ut i slasket. Lilla Vixen, min foxterrier, sprang ut på andra sidan; och där var ett rytande och brummande och babblande, och jag såg tältet störta in, då stången brast, och börja en ringdans som ett vanvettigt spöke. En kamel hade av misstag kommit in i det, och genomvåt och arg som jag var kunde jag inte låta bli att skratta. Så sprang jag vidare, ty jag visste inte, hur många kameler kunde ha slitit sig lösa, och inom kort befann jag mig utom synhåll för lägret, plöjande min väg fram genom gyttjan. Slutligen föll jag omkull över svansändan på en kanonlavett och förstod därav, att jag befann mig någonstädes i närheten av artillerilinjerna, där kanonerna hade hopförts under natten. Då jag inte hade lust att längre ströva omkring i regntjockan och mörkret, bredde jag min regnkappa över mynningen på en kanon och gjorde ett slags vigvam med tillhjälp av ett par laddstakar, som jag hittat, och sträckte ut mig längs svansen på en annan kanon, undrande vart Vixen hade tagit vägen och var jag kunde vara.
Just som jag höll på att slumra in, hörde jag skramlet av seldon och ett skriande, och en mulåsna passerade förbi mig, skakande sina våta öron. Hon tillhörde ett skruvkanonbatteri, ty jag hörde klirrandet av remmar och ringar och kedjor och annat på sadelputan. Skruvkanonerna äro lätta små kanoner, gjorda i två delar, som skruvas ihop, när de skola användas. De föras upp i bergen, varhelst en mulåsna kan bana sig väg, och de äro mycket användbara i strid i bergland. Bakom mulåsnan kom en kamel, med sina stora mjuka fötter plaskande och halkande i gyttjan och med halsen knyckande fram och tillbaka som på en skrämd höna. Till all lycka kände jag tillräckligt djurspråket — inte vilddjursspråket, utan lägerdjursspråket, naturligtvis, som jag hade lärt av infödingarna — för att förstå vad han sade. Han måste ha varit den, som flaxat in i mitt tält, ty han ropade till mulan: »Vad skall jag göra? Vart skall jag gå? Jag har kämpat med ett vitt ting, som fladdrade, och det tog en käpp och slog mig på halsen.» (Det var min sönderslagna tältstång, och jag var förtjust att höra det). »Ska vi fortsätta att springa?» »
»Åh, var det du», sade mulåsnan, »du och dina vänner, som ställde till sådan uppståndelse i lägret? Det är bra, du kommer att få stryk för det i morgon bitti, men jag skall ge dig litet i förskott redan nu.»
Jag hörde seldonet skramla, när mulan slog bakut och gav kamelen två sparkar mellan revbenen, så att det lät som slag på en trumma. »En annan gång», sade mulan, »aktar du dig att ränna genom ett mulåsnebatteri mitt i natten och skrika: 'Tjuvar
