»Gå din väg, lilla hund!» sade han. »Nosa inte på mina fotknölar, eller sparkar jag till dig. Snälla lilla hund — rara lilla vovvov, låt bli! Gå hem, ditt gläfsande lilla odjur! Finns då ingen här, som kan köra bort henne? Hon kommer att bita mig.»
»Det förefaller mig», sade Billy till nummerhästen, »som om vår vän Dubbelsvans vore rädd snart sagt för allting. Om jag hade ett gott mål för varje hundracka, som jag sparkat över exercisfältet, skulle jag vara nästan lika tjock som Dubbelsvans.»
Jag visslade, och Vixen, smutsig över hela kroppen, sprang fram till mig och slickade mig om näsan och berättade mig en lång historia om hur hon hade letat efter mig genom hela lägret. Jag har aldrig låtit henne veta, att jag förstår djurspråket, ty då skulle hon ha tagit sig alla möjliga friheter. Jag stoppade utan vidare in henne under rocken, och Dubbelsvans hasade och stampade och brummade för sig själv.
»Underbart! Högst underbart!» sade han. »Det ligger i blodet hos vår familj... Men vart kan det otäcka lilla kräket ha tagit vägen?»
Jag hörde honom treva runt omkring sig med snabeln.
»Vi ha alla våra små svagheter», fortfor han, i det han snöt sig. »Ni, mina herrar, tror jag, blevo förskräckta, då jag trumpetade.»
»Inte precis förskräckta», sade nummerhästen, »men jag kände mig till mods, som om jag fått bålgetingar där min sadel brukar vara. Börja inte igen.»
»Jag blir skrämd av en liten hund, och kamelen här skrämmes av elaka drömmar under natten.»
»Det är mycket lyckligt för oss, att inte vi allesammans måste strida på samma sätt», sade nummerhästen.
»Vad jag gärna ville veta», sade den unga mulåsnan, som hade hållit sig tyst en lång stund — »vad jag gärna ville veta är, varför vi alla måste strida.»
»Därför att man kommenderar oss», sade nummerhästen med en föraktfull fnysning.
»Order», sade Billy mulåsna och smällde ihop tänderna.
»Hukm hai» (ett kommandorop), sade kamelen med ett kluckande ljud, och Dubbelsvans och stutarna repeterade: Hukm hai!»
»Ja, men vem ger orderna?» sade rekrytåsnan.
»Mannen, som går vid vårt huvud — eller sitter på vår rygg — eller håller nosrepet — eller drar oss i svansen», sade Billy och kavallerihästen och kamelen och stutarna den ena efter den andra.
»Men vem ger honom orderna?»
»Nej, nu är du alltför frågvis, pojkvasker», sade Billy, »och det är ett sätt att tigga sparkar. Allt vad du har att göra är att lyda mannen vid ditt huvud och inte göra några frågor.»
»Han har fullkomligt rätt», sade Dubbelsvans. »Jag kan inte alltid lyda, därför att jag är en sådan där 'mitt emellan', men Billy har rätt. Lyd mannen, som närmast ger dig order, eller också stannar du hela batteriet och får stryk till på köpet.»
Kanonstutarna reste sig för att gå.
»Morgonen är i annalkande», sade de. »Vi gå tillbaka till våra platser. Det är sant, att vi endast se utåt med våra ögon och vi äro inte så särdeles klyftiga av oss; men i alla fall äro vi det enda folket här i natt, som inte låtit skrämma sig. Godnatt, I hjältar!»
Ingen svarade, och för att byta om samtalsämne sade nummerhästen:
»Vart tog den lilla hunden vägen? En hund betyder alltid, att en människa finns i närheten.»
»Här är jag», gläfste Vixen, »under kanonsvansen med min herre. Ni tjocka, drumliga slynglar till kameler, ni vräkte omkull vårt tält. Min herre är mycket ond.»
»Buh!» sade stutarna; »han måste vara vit.»
»Naturligtvis är han det», sade Vixen. »Tro ni, att jag springer efter en svart oxfösare?»
»Buh! Ooh! Uff!» sade stutarna. »Låt oss skynda härifrån!»
De plumsade framåt i gyttjan och lyckades på något sätt trassla in sitt ok på stången till en ammunitionsvagn, där det blev sittande.
»Nu ha ni ställt till det trevligt!» sade Billy lugnt. »Streta inte! Ni få bli hängande där, tills det blir dager. Men vad i all världen står på?»
