han inte visat minsta tillstymmelse av tecken till förvåning eller någonting annat; men nu började hans ögon bli allt större och större, och han tog upp tyglarna på hästhalsen och sneglade bakom sig. Ett ögonblick såg det ut, som om han ämnade draga sin sabel och hugga sig väg genom de engelska männen och kvinnorna i vagnarna bakom. Men så upphörde framryckandet tvärt, marken var stilla, hela linjen skyldrade och trettio musikkårer började spela på en gång. Det var slutet på revyen, regementena marscherade tillbaka till sina läger i regnet, och en infanterimusikkår stämde upp:
Och djuren gingo två och två,
Hurra!
Och djuren gingo två och två,
båd' elefant och åsnor små.
De gingo in i arkens hägn,
att slippa undan regn!
Då hörde jag en gammal gråsprängd, långhårig centralasiatisk hövding, som hade kommit med i emirens svit, ställa en del frågor till en infödd officer:
»Säg mig», sade han, »hur har man burit sig åt för att åstadkomma den här underbara saken?»
Och officeren svarade:
»En order utfärdades, och man lydde.»
»Men äro då djuren lika kloka som männen?» sade hövdingen.
»De lyda, de som männen. Mulåsna, häst, elefant eller oxe, alla lyda de sin förare, föraren sin sergeant, sergeanten sin löjtnant, löjtnanten sin kapten, kaptenen sin major, majoren sin överste, översten sin brigadgeneral, som kommenderar tre regementen, och brigadgeneralen generalen, som lyder vicekonungen, som är drottningens tjänare. Så går det till.»
»Vore det bara på samma sätt i Afganistan», sade hövdingen; »men där lyda vi endast vår egen vilja.»
»Och det är orsaken till», sade den infödda officeren, i det han snodde sina mustascher, »att er emir, som ni inte lyda, måste komma hit och ta befallningar av vår vicekonung.»
STRIDSDJURENS PARADSÅNG.
Vi lånade Alexander en gång för mycket länge se'n
en Herkules' styrka, vår klokhet, våra säkra ben.
Vi böjde till tjänst vår nacke — den aldrig friheten återvann!
Giv plats där! Giv plats där! Ur vägen för vårt ståtliga tiofotsspann!
För Fyrtiopundarnas tåg!
De hjältar där i harnesk, de frukta kulor och krut,
när skotten börja braka, på deras mod är det slut.
Då träda vi i striden in, ej någon av oss sig spar,
Ur vägen där! Ur vägen där för oxarnas tjugu par!
För Fyrtiopundarnas tåg!
Vid märket på länden! den marschen är bäst,
som spelas för ståtliga trupper till häst,
Visst älskar jag vattnings- och stallsignalernas ton,
men mest dock paradmarschens ljud, då jag går på skvadron.
Så tämj oss och föd oss och rykta oss snällt,
giv ryttare goda och vidsträckta fält!
Och se, när det blåses till marsch-marsch! på hel bataljon,
hur stolt jag i striden går fram med min tappra skvadron!
