Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/148

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
FIN
FIN 137

Handelsplatser Loppen, Hasvig, Alten, Kielvig och Måssöe. Det utgör tillika med Nordland et Lagmansdöme. — Finmarkens Fögderi börjar wid Fiskeläget Loppen och sträcker sig uti en böjning wid sjökanten 44 mil til en holme kallad Lyngstuen, där Norge slutar, och Ryska Lappland widtager. Förmedelst den skarpa köld här faller är landet icke mycket bebygt, utom wid sjökanten, hwarest skogar finnas. Den wästra delen mot hawet kallas egenteligen Finmarken, och den östra delen Lappland; hwarefter inbyggarne indelas i Finnar och Lappar, eller ock i de så kallade Sjöfinnar, hwilka äro de som bo wid sjökanten, samt hawa fasta bopålar och gårdar, och uti Fjeldfinnar eller Lappar, hwilka äro de som uppehålla sig längre in i landet, och desse wanka til största delen hit och dit omkring på det stora och höga fjeldet Kölen. Inbyggarnes näring i Finmarken nämligen Sjöfinnarnes, består förnämligast i fiskeri, jämwäl någon nötawel; Fjeldfinnarne eller Lapparne däremot nära sig af deras Renar, som giwa dem kläder, mjölk, smör, ost och kött, jämwäl af jagt och skytteri, hwarwid de erhålla älgar, mårdar, bäfrar och andra slags wilda djur, så ock fogelwildt. Från hela Finmarken utföres til afsalu den bästa och fetaste lax, som wankas i Norge; Tran som tilwärkas af walrossar, skälar och marswin; torr och saltad fisk; hälleflundror skurna i långa stycken och torkade, som kallas räkling; hwarjehanda slags skinnwaror, ådun, och andra slags waror. Däremot bestå importerne förnämligast uti sädeswaror, i synnerhet råg, korn, mjöl och malt; widare salt, tobak, bränwin, fiskelinor, lärft, klädeswaror, järnwaror, smör, talg, krydder m. m. Finmarken har i det hela en ganska

fördelaktig belägenhet för fiskeriernas drift; äger goda sommar- och winter-hamnar; samt strömar och fjärdar, som genomskära landet. Skogar finnas på åtskilliga ställen, i synnerhet wid sjökanten och wid strömarne, til fiskehaksars och båtars byggande, hwartil inbyggarne sjelwe äro ganska händige. Metaller finnas ock i Finnmarken, såsom silwerhaltigt bly, koppar- och järnmalm; men skogsbristen förbjuder deras begagnande. Likaså finnes här qvicksilwer, cinober, bärgkristal, ametist, topas, hwaraf Lapparne betjäna sig af at slå eld med i brist af flintstenar, kruklera, surbrunnswatn. Fjeldfinnarnes antal aftager och deras rikedom beror utaf antalet af Renar. De, hwilkas hjordar äro nästan utdödde, flytta til Sjöfinnarne. Desse Sjöfinnar föra et stilla lefnadssätt och äro mera sedlige än Fjeldfinnarne. — Följande Förtekning wisar den Folkmängd, som år 1801 fanns uti Finmarkens Amt.

Pastorat, Folkmängd
Senjens Prosteri:
1 Trondenäs 2289
2 Astafjord 2526
3 Sand 653
4 Torsköen 320
5 Midfjord 366
6 Qväfjord 1197
7 Tranöe och Dyröe 1560
8 Lexvig och Hillesöe 1549
  Summa   10460
Tromsöens Prosteri:
1 Tromsöe 3024
2 Carlsöe 1880
3 Lyngen 1728
4 Skjervöe 1975
  Summa   867