|
ISL | ||
Wästerås. — De betydligaste Gårdar i Soknen heta Gäddeholm, Brunnby, Kusta och Hagbyholm. Irwingsholm, en Sätesgård i Nerike. Isaksbo, en Gård uti Grytnäs Sokn i Dalarne, har et angenämt läge wid Dal-älwen. Jordmånen består helt och hållit af mojord. Här är circulations-bruk öfligt. Utsädet är 6 tunnor råg, 30 à 40 tunnor hafra, samt några få tun:r blandsäd. Isala, en By uti Swärdsjö Sokn i Dalarne 0.5 mil från kyrkan, är märkwärdig, emedan där står ännu qvar den lada uti hwilken Konung Gustaf I. har tröskat i Dalskarls klädedrägt, när de Danske efterjagade honom, dem han på detta sättet lyckligen undslapp. En tunna Krono-spanmål är årligen af Swärdsjö Sokn anslagen til ladans underhåll. Bredewid ladan är ock en minneswård af Porfyr uprest öwer denna händelse. Isberga, en Sätesgård i Smål:d. Isie, (Lilla), en Sokn i Skåne, Malmö Län och Wemmenhögs Härad, är Annex til Torps Pastorat och består af 14 Mantal. Marken är jämn. Jordmånen något sandig och lerblandad. På skog är fullkomlig brist. Utsädet är mellan 3 och 400 tunnor. År 1805 war Folkmängden 395. Kyrkan är belägen 0.4 mil från Moderkyrkan. ISLAND. Detta Land hörer wäl numera icke til Skandinavien, utan til Danmark; men emedan det bliwit uptäckt och befolkadt af Norrmän, en lång tid lydt under Norrska Konungar, ligger mycket närmare til Norge än til Danmark, och en gång i framtiden, möjeligtwis, kunde bli förenadt med Skandinavien, så må en kort Beskrifning därom här äga rum. Landet består af en Ö uti Norra Oceanen mellan Norge och |
Grönland, 30 mil i norr om Skotland, 40 mil från Grönland och 80 mil från Norge. Dess Matematiska läge är mellan 63 gr. 7 min. och 66 gr. 44 min. Polhöjd. Det håller i längd 56 mil, i största bredd 28, och i widd 1120 qvadr. mil. — Island är ganska ojämnt och bärgigt land. Egenteligen består det utaf en sammanhängande kedja af bärg, som sträcka sig från öster til wäster efter hela dess längd, med åtskilliga smärre bärgsträckningar, som löpa twärs emot från norr til söder. Mellan dessa åsar finnas många, til en del stora och fruktbara dalar, som bära ymnigt gräs. Åtskillige af de höga bärgen som höra til desse åsar äro antingen öweralt eller ock på topparne beständigt betäckte med snö och is, samt kallas Jökuler. Många bärg äro wäl frie från sådant, men bestå af bara klippor och sand, samt äro således ofruktbare. På andra bärg, som ligga wid sidorna af landet, finnas gröna slätter af ansenlig widd som bära skönt gräs. Förenämnde Jökuler eller Isberg äro icke städse de högsta bärgen, utan några af dem äro tämeligen låga, så at det befinnas många högre omkring dem. Utaf bärgen finnas åtskillige, som antingen sprutat eller ännu spruta eld, och desse äro flästadelen Jökuler, dock finnas jämwäl några brinnande bärg, som icke äro jökuler. Af jökulerne eller isbärgen hawa åtskillige tid efter annan bliwit förwandlade til eldsprutande. Hekla är det bärg, som är mäst bekant bland de eldsprutande. I nyare tider hawa jökulerne Katlegiås, Öraife, det höga bärget Krabla, samt de därwid nära liggande bärgen Leirhniukur, Bjarnaslag och Higool, samt den stora jökulen Klofta, med några mindre bärg, som äro grenar |
Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/333
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer