Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/539

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
528 NOR
NOR

ring och godhet, samt i sådan ymnighet, at stora bärg ej bestå af annat. Förutan åtskillige andre finnas 2 höga bärg i Tellemarken, som bestå af en wacker grå och wit marmor, sträckande sig en mil i längden; alabaster, gips, granit, Jaspis, cementsten, sandsten, qwarnsten, skitersten, wättjesten, tälgsten, probersten, magnetsten, orsten, amiant, qvarts, bärgkristal, hwaraf stycken finnas, som wäga ända til 5 skålpund, marienglas, granat, ametist, chalcedon, karniol, agat, utom andra slag. — Wäxter. Landets allmänna säd är hafra, som mäst kommer öwerens med jordmånens beskaffenhet, som i allmänhet än torr och mager, därnäst korn och blandsäd, som är en blandning af korn och hafra. På några ställen eller i wissa särskildta trakter brukas dessa 2 slag endast til säde, men eljes i allmänhet sås 6, 8 à 10 tunnor hafra mot 1 à 2 tunnor korn. Både sommar och winterråg brukas öweralt, i synnerhet på de så kallade swedjor, men hos bönder i allmänhet icke mera än en åttondels, fjärdedels och half tunna. Den största rågaflingen faller sig på Hedemarken och på Jedderen, ärter, både hwita och grå äro likaledes en allmän säd, förnämligast där lerjord finnes, dock sällan til större afling än til husbehof, utom på några enskildta Gårdar uti wissa distrikt. De bästa ärterne wäxa uti Distriktet Sogn i Bergens Stift. Wete, i synnerhet bowete är wäl ingen allmän säd, men sås dock på sina ställen och aflas med god fördel, förnämligast uti Distriktet Sogn. Den bästa sädesjorden finnes i Hedemarken; där ärjas i allmänhet, ej allenast så mycken säd som Almogen sjelf behöwer, utan jämwäl finnes så mycket öfrigt, at man däraf kan

aflåta til nästgränsande Landskap, Städer och Bärgwärk. De fruktbaraste och sädesrikaste Landskapen äro för öfrigt Hadeland, Toten, Rommerige, Ringerige och södra Gudbrandsdalen i Kristiansands Stift, Jedderen, Ryefylke, samt södra delen af Nedenäs Amt i Kristiansands Stift; Sogn och Vos i Bergens Stift, Indherred och Nummedalen i Trondhiems Stift. Alla dessa Landskap giwa i goda år icke allenast åt sina inbyggare et tilräckeligt sädesförråd, utan kunna jämwäl undertiden lämna något åt sina grannar. Däremot har den öfriga och större delen af Norge årligen förnöden at få tilförsel af säd från utrikes orter. Det finnes också många nägder, hwarest icke tredje- eller fjärdedelen af inbyggarne är i stånd at genom åkerbruk förskaffa sig det behöfliga sädesförrådet. De mäst trängande Distrikten Sunnanfjelds äro Österdalen, öfra delen af Gudbrandsdalen, Valders, med flere andre up emot fjelden liggande bygder: likaså Fjeldbygderne Nordanfjelds och de Gårdar som ligga längs utmed fjäldsidan, hwarest det händer ganska sällan, at de år inträffa, då Gårdarnes ägare i allmänhet bekomma mogen säd; Nu finnas ock sådana trakter där alsingen säd wäxer, såsom uti hela Finmarken i Nordlands Stift. När säden slår felt, hwilket ofta händer i fjäldbygden, och det tillika brister tilförsel, så, för at undwika hungersnöd, bruka inbyggarne taga det inre af tallbarken, torka det, mala til mjöl, samt blanda det med sädesmjöl och däraf baka bröd, hwilket måste göras ganska tunnt om det skal gäsa, och kallas flatbröd; äwen koka gröt däraf. Man har utaf erfarenhet funnit at säden här i Landet är kärnrikare och wigtigare än den som införes från Danmark och Tyskland.