NOR |
| ||
I Norge wäxa nästan alla de slags frukter och köksörter som triwas i de nordliga climaten, som äpplen, päron, plommon, kersbär, dock endast uti södra delen af Landet, ty uti norra delen komma dessa frukter ej wäl fort; kål, kålrötter, morötter, palsternackor, rowor, potäter, wilkas säde i sednare åren kommit mycket i bruk. Köks- och örtegårdar hawa jämwäl i sednare tider bliwit mycket allmänne, förnämligast i södra delen af Landet. Allmänna bärsorter såsom smultron, hallon, hjortron, blåbär, odon, lingon, åkerbär wäxa öweralt i stor mängd, äwenwäl winbär och krusbär. Jämwäl är godt förråd af Medicinal-örter, hwartil höra angelica, gentiana, radix rosea, nasturtia, trifolium, och cochlearia; en rhabarberplantage är ock anlagd wid Kongsberg. Humlegårdar finnas både Nordan- och Sunnanfjälds, nästan wid hwarje Gård. Den bästa humlan wäxer i Hedemarken, Gudbrandsdalen, Hardanger och Surendals Pastorat i Romsdals Amt. Lin och hampa wäxa på de flästa ställen i Norge, men denna afling driwes sällan så wida som en Gårds hushåll behöwer. Kummin wäxer wildt och i myckenhet, äwen til utförsel. Med tobaksplantering har man i sednare tider börjat, förnämligast wid Fredrikshald, i Hardanger och Spydebergs Pastorat. Mannagräs finnes i myckenhet wildtwäxande, men dess bruk kännes icke. Af nyare foderwäxter har klöwer på några få ställen, förnämligast i Kristiania, och Kristiansands Stift samt wid Trondhiem kommit i bruk, men wildtwäxande, så wäl til foder, som i andra hushållnings-grenar tjänliga wäxter falla i myckenhet. Af nyttiga måssor och lafarter har Norge ansenlig rikedom. |
De som begagnas äro fjäldgräset, eller den så kallade Islands måssan, mariegräset och en art som här kallas geinatskov, hwilken nyttjas til föda för människjor, samt färgelawarne orselj och stenmåssa, hwilka i betydelig mängd utföras til England. På många ställen wäxer skönt och fett gräs i ymnighet. De bästa gräsnägderne finnas uti dalarne wid fjäldtrakterne uti Gudbrandsdalen, Valders, Hallingdalen, Tellemarken, Råböydelauget, Vos, och Sogn, samt Öarne som höra til Lofoden och Vesterålen. Skogarne höra til Norges förnämsta rikedom. De slags trän som förnämligast wäxa i Norge äro furu, gran, al, och björk. Af asp, ask, lind, alm, rönn, en, hägg och oxel är mer eller mindre förråd; men ek och bok äro sällsynte, i synnerhet det sednare slaget. De bäste ekeskogarne finnas i Grefskapen Jarlsberg och Laurvig, nedra Tellemarken, samt i Nedenäs och Mandals Fögderien. Bok finnes i Grefskapen. Furu utgör större delen af skogarne; dock är at beklaga at skogarne ständigt alt mera uthuggas än de wärkeligen kunna tåla för at beständigt wara tilräckelige, ja på många ställen huggas de så starkt, at många trakter som tilförene warit försedde med de skönaste och bästa skogar, nu näppeligen äga så mycket til wedbrand som Distriktet sjelf behöwer, oaktadt i sednare tider mycken besparing hawes til föremål wid hus och gärdesgårdars upförande af sten. — Djur. Boskap. Hästarne äro starka, wälwuxna och hurtiga, därföre säkra på fötterna, men i allmänhet af medelmåttig storlek, undantagande ryttarhästarne som böra hållas på Rusthållen. De bästa hästarne falla i Gudbrandsdalen. Nöten äro i allmänhet små, dock up i Landet |
Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/540
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
K k