|
SWE | ||
|
ganska höga, hopträngda och twärbranta, samt hawa djupa stupande dalbotnar. Stora skogar, kärr, wattudrag, med ofruktbara sandiga ådalar upfylla för öfrigt norra delen. Ängar och betesmarker träffas likwäl ganska bördiga, men få upbrukade ställen. Närmare Wänern börja däremot mera flacka höjdsträckor, hwilka sänka sig emot stranden och lämna upodlade slätter närmast wattudragen. Söder om Wänern förekommer et fullkomligt slättland, som blott långsamt höjer sig mot de omgiwande bärgsträckorna, och som i allmänhet har en ganska bördig jordmån, til det mästa bestående af lera, några få sandiga trakter undantagande, såsom wid sjöstränderne och kring Skara. Sjelwa sidoryggen emot söder är åter sandig och afbruten af bärgshöjder, samt på flera trakter upfyld af sandhedar med flata bärghällar och kullersten. Mot Kattegat bliwa bärgen åter mera hopträngda, kala och kullriga. Järnmalm träffas ymnigt i Wänerdalens norra del i synnerhet på östra sidan mot huwudryggen. — Wetterns Ådal. Denna stänges i Wäster af huwudryggen, i norr af Mälaredalen, i söder af den från Taberget ostwardt utgående sidogren, och mötes i öster af Östersjön. Den innefattar hela Östergötland, samt delar af Södermanland, Nerike, Wästergötland och Småland, uptager 26 mil i längd, 15 i bredd och håller i widd 196 qv. mil. Norra delen intil Bråwiken och Motala wattudrag är i allmänhet bärgig och skogrik, men genomskäres i öfrigt af en mängd större och smärre wattudrag, omkring hwilka träffas flacka jordbetäckta höjder, löfrika och täcka stränder, samt fruktbara dalar. Kusten är bärgig äwensom Bråwikens norra strand som |
begränsas af Kålmorens bärg. I söder möter äwen en bärgig trakt med flera från sidoryggen utgående branta bärgsryggar, hwaribland Holaweden är en; men längre ut åt dalen bliwa äwen dessa långsluttande och jordbetäckta. Från Wetterns östra sida til Bråwiken förekommer däremot en af de fruktbaraste slätter i Riket, genomskuren af de smärre wattudrag som infalla i sjön Roxen. Den bärgiga kusten sönderskäres af en mängd wikar och har en tät och widsträckt skärgård, til det mästa skogbewäxt. På slätten råder leran, men inom bärgstrakterna sand, grus och klaper, samt lerblandad bördig mylla i de större dalbotnarne. Bärgen hålla röd granit med glimmer, skifer och bärgkalk, samt marmor på Kålmoren: Koppar och järnmalm finnes på flera ställen, och Åtwidabergs Kopparwärk är det betydligaste. — Dalarne omkring Ämmån, Helgåå, Rönneå, Laga, Nissa, Ätran och Wiskeån, äro mindre betydlige än de förr nämnde. — Strömar. De ansenligaste af dem äro Götaälf, Motala-ån, Mälarens wattudrag, Dalälwen, Ljusnan, Ljungan, Jämtlands älwen, Ångerman älwen, Ume älf, Windelälwen, Skelefte älf, Pite älf, Lule älf, Kalis älf, Torne älf, Muonio älf. Sjöar af owanlig storlek äro Wänern, Wettern och Mälaren. Af ansenlig storlek äro Storsjön, Hjelmaren, Siljan, Bolmen, Stor-Uman, Udjaur, Hornawan, Påskejaur, Saggatjaur, Raitasjaur, Lulejaur och Tornejaur. Öar. Af synnerlig storlek äro Gottland och Öland; smärre, dock ansenlige öar äro Orust, Tjörn, Hisingen, Wärmdön. Samtelige dessa strömars, sjöars och öars storlek finnes anförd wid deras egna Artiklar. — Naturs Produkter. |
Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/779
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
