Sida:Djursholms Villastad.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
10

skogsdungar och grönskande fält samt den vida vattenytan midt för sig, Stora Värtans och Askrikefjärdens friska böljor som dansa ända bort åt Granholmarne långt i fjärran, med Lidingöns väna stränder när­mare oss till höger och Storholmarne och Rydlandet till vänster samt stora segelleden i bakgrunden med de i solen glittrande hvita seg­len och de långdragna röksvansarne från de många ångarne där ute.

Här är äfven på en hvardag mycket folk, ty man har redan lärt sig, att Djursholm är en fager plats, väl värd att besökas, långt bort från våra »gator grå» och likväl blott tjugo minuters väg från Östermalm, samt att Djursholms restaurant erbjuder allt hvad ett första klassens värdshus plägar kunna åstadkomma.

Under Djursholms-stadens äldsta tider, det vill säga under år 1890 och början af 1891, fans ett värdshus inhyst i slottet, där de gamle Banér-herrarne kanske ännu gå och vanka vid midnattstid, men nu har värdshuset, under en ny värd, sin egen smakfulla villa med stilfullt dekorerad matsal, ändamålsenligt utrustadt kafé, två fint möblerade, enskilda rum en trappa upp samt den ofvan nämda behagliga verandan med den vackra utsigten öfver vattnet. Äfven i det fria finnas platser vid de många borden och en stor paviljong.

Allt är beräknadt på godt utrymme och bekvämlighet och till­fälle att njuta af en natur som är beundransvärd till och med för att vara i den för naturskönheter så berömda stockholmstrakten. Då därtill komma god välfägnad och uppmärksam betjäning, så kan man ej begära mera, om man gör en utflykt på en vacker sommar­dag eller en klar vinterdag.

Nödvändigheten att bereda de talrika besökande, som icke gästade vänner och bekanta, en möjlighet att tillfredsställa sina materiella behof gjorde sig gällande redan innan järnvägen öppnades. Ännu mer gäller det sedan ångspårvägen förer till Djursholm hun­dradetals personer om dagen. Detta oaktadt naturligtvis största delen af de stundom ända till ett tusental uppgående lustfarande icke taga in på restaurationen utan sprida sig i skogsbackarne eller längs stranden och tillfredsställa matlusten ur egen matsäck eller låta sig nöja med det lifvande intrycket af ren luft och ljuflig skogsdoft.

I medeltal räknade man på hälgdagarne under förra hälften af 1891 sex hundra personer om dagen som begagnade järnvägen mellan Stockholm och Djursholm. Medeltalet på hvardagarna ut­gjorde under juni 406 om dagen.


———♦———