egendomliga färg; då högtidlig tystnad råder i denna fagra natur i sin bästa vinterdrägt — då uppskattar man fulla värdet af att icke blott för kort stund, vid ett hastigt besök, få njuta af denna härliga tafla, utan att såsom villastadens invånare ha henne framför sig hvarje dag så länge det klara vintervädret räcker.
Och hvilket friskt lif för ungdomen! Redan under vintern 1890—91 hittade äfven åtskillig ungdom från Stockholm vägen till Djursholm för att åka kälke i Auravägens långa backe ända ut på isen mellan Ekudden och Aludden. Där kan det gå lustigt till under skratt och skämt. Men det är undantagsförhållanden, då Stockholm kommer ut till Djursholm för att åka kälke; men hvad som hvarje äkta vinterdag för med sig, det är kälkåkning och öfriga uppfriskande idrotter för villastadens egen ungdom. Vintern varder därigenom icke mindre hälsobringande än sommaren och lemnar på Djursholm långt lättare än i Stockholm tillfälle till kroppsrörelser i fria luften.
Såsom lugn arbetsplats för vetenskapsmannen och författaren, såsom uppfriskande hviloställe i hemmet för den som under flere timmar hvarje dag har sin sysselsättning i hufvudstaden, såsom fridfull tillflygtsort för hvar och en som på gamla dagar vill slå sig i ro samt såsom den mest helsosamma, nervstärkande och sinneslifvande ort för alla, icke minst för det uppväxande slägtet, är Djursholms villastad, skogsstaden vid det stora vattnet och i den rena luften, otvifvelaktigt utan sin like åtminstone i vårt land.
