Den här sidan har korrekturlästs
Och rum för alla, som tro och hoppas,
För alla rum uti himlen är.
Och som när fikonträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
Alltså I kännen,
Då dagen svalkas,
Hur Himlavännen
Till eder nalkas,
Och för till rummet, som Han berett,
Där I med honom förbliven Ett.
Då dagen svalkas och skuggan breder
Kring edra dalar och berg sitt flor,
Så kommer Han och förlossar eder,
Vars makt är såsom Hans kärlek stor.
De ögon trötta,
En stund de somna . . .
De verktyg nötta,
En stund de domna . . .
En annan stund, till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp.
