Jag älskar Sibyl Vane. Jag skulle vilja ställa henne på en guldpiedestal och se världen tillbedja den kvinna som är min, Vad är äktenskapet? Ett oåtertagligt löfte. Därför hånar du. Å, håna inte! Det är ett löfte som man inte kan återta och jag vill avlägga det. Hennes tillit gör mig trogen, hennes tro gör mig god. När jag är hos henne, ångrar jag allt vad du har lärt mig. Jag blir helt annorlunda än du känner mig. Jag blir förvandlad vid blotta beröringen av Sybil Vanes hand och glömmer dig och alla dina falska, bestickande, giftiga och förtjusande teorier.
— Vilka då? frågade lord Henry och tog för sig litet av sallaten.
— Å, dina teorier om livet, kärleken, njutningen, På det hela taget alla dina teorier, Harry.
— Endast om njutningen lönar det sig att ha teorier, svarade lord Henry med sin långsamma, melodiska röst. Tyvärr är de inte mina egna. De tillhör naturen, inte mig. Nöjet är naturens prövosten, dess tecken till bifall. När vi är lyckliga är vi alltid goda. Men inte alla goda är lyckliga.
— Nå, vad menar du med god? ropade Basil Hallward.
— Ja, upprepade Dorian i det han lutade sig tillbaka i stolen och betraktade lord Henry över den stora buketten av purpuriris som stod mitt på bordet. Vad menar du med god, Harry?
— Att vara god är att vara i harmoni med sig själv, svarade lorden och fattade den tunna foten av sitt glas med de vita, smala fingrarna. Att tvingas att vara harmonisk är dissonans. Vårt eget liv — ja, det är det viktigaste. Vår nästas liv — å, vill man vara en hycklare eller puritan så kan man ju pråla med sitt moraliska omdöme därvidlag — men det angår oss inte. Dessutom
