Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/106

Den här sidan har korrekturlästs
104
OSCAR WILDE

De reste sig, tog sina rockar och drack ur kaffet på stående fot. Målaren var dyster, tyst och tankspridd. Han kunde icke uthärda tanken på detta giftermål, och ändå föreföll det honom bättre än mycket annat som kunde hända. Några ögonblick senare gick de ner. Basil for ensam som de hade kommit överens om, och han betraktade de blänkande ljusen från enspännaren framför honom. En underlig känsla av att något hade gått förlorat kom över honom. Han kände att Dorian Gray aldrig mer skulle bli för honom vad han hade varit. Livet hade kommit emellan dem… En dimma lade sig över hans ögon, och gatornas fladdrande ljus flöt ihop för hans blick. När vagnen höll utanför teatern, kände han sig många år äldre.



VII

Av en eller annan orsak var teatern denna afton överfylld, och den fete judiske direktören som mötte dem vid ingången, strålade av ett sliskigt, osäkert leende som drog hans mun ända upp till öronen. Han ledsagade dem med pompös ödmjukhet till deras loge under ivrigt gestikulerande med de feta, juvelprydda händerna och väsnades så högt han kunde. Dorian Gray avskydde honom mer än någonsin. Han kände sig som hade han gått för att se Miranda och träffat Caliban. Lord Henry däremot gillade honom nästan. Åtminstone påstod han det och envisades att skaka hand med honom. Han försäkrade honom till och med att