han var stolt över att ha lärt känna en man, som hade upptäckt ett geni och gjort konkurs på en skald. Hallward roade sig med att betrakta de olika ansiktena på parkett. Hettan var odräglig, och den oformliga ljuskronan flammade som en kolossal dahlia med eldgula blad. Ynglingar på galleriet hade tagit av sig rockarna och hängt dem över räcket. De skrek till varandra tvärs över teatern och delade sina apelsiner med de utspökade flickor som satt bredvid dem. Några kvinnor på parkett skrattade med skarpa, oharmoniska röster. Från byffén i rummet intill hördes smällarna då korkarna drogs upp ur flaskorna.
— Vilket ställe att finna sin gudinna på! sade lord Henry.
— Ja, svarade Dorian Gray, här har jag funnit henne, den gudomligaste av alla levande. När hon spelar kommer du att glömma allt. De här enkla, ohyfsade mänskorna med sina grova ansikten och gester blir annorlunda när hon är på scenen. De sitter tysta och ser henne. De ler och gråter när hon vill. Hon behärskar dem, och man känner att de är av samma kött och blod som vi.
— Av samma kött och blod som vi! Å, det vill jag väl hoppas de inte är! ropade lord Henry, som betraktade galleripubliken genom sin kikare.
— Hör inte på honom, Dorian, sade målaren. Jag förstår vad du menar, och tror på flickan. Den du älskar måste vara underbar, och den flicka som kan utöva en sådan makt som du säger måste vara vacker och ädel. Att inspirera sin samtid — det är något som lönar mödan. Om denna flicka kan blåsa liv i dem som har levat utan själ och väcka skönhetssinnet till liv i deras fula och smutsiga tillvaro, beröva dem egoismen och låna dem tårar för ett lidande som ej är deras eget, då
