ingen glädje när hennes ögon vilade på Romeo. De få ord hon hade att säga:
»Nej, pilgrim, nu er hand ni orätt gör,
den gjorde blott vad andakt bjöd er, nyss;
en pilgrimshand ju helgonhand berör,
och hand i hand är helig pilgrimskyss …»
och den korta dialogen som följer, deklamerade hon på ett genomgående konstlat sätt. Rösten var härlig, men tonfallet alldeles falskt. Det var falskt i färgen. Det tog bort allt liv från versen. Det gjorde lidelsen osann.
Dorian Gray bleknade under det han betraktade henne. Han kände sig förvirrad och blev ängslig. Ingen av vännerna vågade säga något till honom. De fann henne absolut omöjlig. De kände sig mycket besvikna.
Men de visste att eldprovet för varje Julia är balkongscenen i andra akten. De ville avvakta den. Svek hon där, var det ingenting mer att hoppas.
Sibyl såg förtrollande ut när hon kom in i månskenet. Det kunde inte förnekas. Men tillgjordheten i hennes spel var olidlig. Och det blev värre och värre. Hennes rörelser var meningslöst onaturliga. Hon överdrev allt vad hon hade att säga. Det härliga stället:
»Du vet att nattens mask mitt anlet skyler,
av rodnad eljest blev min kind väl målad
för allt, som du av mig har hört i natt …»
framsade hon med den pinsamma precisionen hos en skolflicka som lärt sig att deklamera av en dålig lärare.
När hon böjde sig över balkongen och kom till dessa underbara rader:
