kade betvinga min fantasi. Nu retar du inte ens min nyfikenhet. Du är maktlös. Jag älskade dig därför att du var förtjusande, därför att du hade geni och intelligens, därför att du verkliggjorde en stor skalds drömmar och gav liv och färg åt konstens skuggor. Allt har du kastat bort. Du är dum och ytlig. Min Gud! Jag var vansinnig som kunde älska dig. En sådan narr jag har varit! Nu är du ingenting för mig. Jag vill aldrig se dig mera. Jag vill aldrig tänka på dig. Jag vill aldrig nämna ditt namn. Du anar inte vad du var för mig. Var! Jag tål inte att tänka på det. Jag önskar jag aldrig hade sett dig! Du har förkvävt mitt livs melodi. Vad du måtte känna till kärleken dåligt när du kan säga att den dödar din konst. Utan din konst är du ingenting. Jag skulle ha gjort dig stor, berömd och lysande. Hela världen skulle ha tillbett dig och du skulle ha burit mitt namn. Vad är du nu? En tredje klassens skådespelerska med ett vackert ansikte.
Flickan bleknade och skälvde. Hon knäppte händerna och rösten tycktes kvävas i halsen på henne.
— Det är inte ditt allvar, Dorian, stammade hon. Du spelar bara!
— Spelar? Det överlåter jag åt dig. Det gör du så bra, sade han bittert.
Hon reste sig från sin knäböjande ställning och gick med ett gripande sorgset uttryck fram till honom, lade handen på hans arm och såg honom in i ögonen.
Han stötte henne tillbaka.
— Rör mig inte! skrek han.
Ett sakta stönande trängde över hennes läppar och hon kastade sig för hans fötter. Där låg hon som en nedtrampad blomma.
— Dorian, Dorian, överge mig inte viskade hon. Jag ångrar att jag inte spelade bra. Jag tänkte hela tiden
