I den ofantliga, gyllene venezianska lyktan — ett byte från någon doges gondol — som hängde i taket i den stora, ekpanelade hallen, brann ännu ljusen i tre flämtande lågor: blåa, tunna eldblad, omgivna av vit glöd. Dorian släckte dem, kastade hatt och rock på bordet och gick genom biblioteket in i sängkammaren, ett stort, åttkantigt rum på nedre botten som han med sitt nyfödda sinne för lyx hade låtit nyinreda och behänga med renässanstapeter vilka han hade hittat i en obebodd kammare på Selby Royal. När han hade stängt dörren föll hans blick på porträttet som Basil Hallward hade målat. Förvånad tog han ett steg tillbaka och gick sedan förbryllad in i sitt sovrum. Han tog dröjande blomman ur knapphålet. Efter en stund återvände han till porträttet och undersökte det. I det svaga ljus som föll genom de krämfärgade sidengardinerna, förekom det honom som vore ansiktet en smula förändrat. Uttrycket var ett annat. Man kunde säga att det låg en antydan till grymhet kring munnen. Det var högst märkvärdigt.
Dorian vände sig om, gick till fönstret och drog gardinen åt sidan. Det klara morgonljuset strömmade in och jagade skuggorna till de mörka vråarna där de skälvande krympte ihop. Men det besynnerliga uttrycket i ansiktet var kvar, ja tycktes till och med skarpare. Det glittrande, skarpa solljuset visade honom de grymma linjerna kring munnen så tydligt som såg han sig i en spegel efter att ha begått ett illdåd.
Han ryste. Därpå tog han en av elfenbensamoriner inramad, oval spegel, en av lord Henrys många presenter, från bordet och betraktade sin bild i dess slipade glas. Hans egna läppar vanställdes inte av någon sådan linje. Vad kunde det betyda?
Han gnuggade sig i ögonen, gick tätt inpå tavlan
