De lever av sina känslor. De tänker endast på sina känslor. När de tar sig en älskare, är det endast för att ha någon att ställa till scener med. Det hade lord Henry sagt, och lord Henry kände kvinnorna. Varför skulle han bekymra sig om Sibyl Vane? Hon var ingenting mer för honom.
Men porträttet? Vad skulle han säga om det? Det dolde hans livs hemlighet och förrådde hans historia. Det hade lärt honom att älska sin egen skönhet. Skulle det lära honom att avsky sin egen själ? Skulle han någonsin se på det mer?
Nej, det var endast en synvilla som berodde på att han var upprörd. Den hemska natt han hade genomlevat hade frammanat spöken. På hans hjärna hade plötsligt fallit det lilla eldröda stänk som gör människorna vansinniga. Porträttet var inte förändrat. Det var rena galenskapen att tro något sådant.
Och dock betraktade det honom med sina sköna, förvridna drag och sitt grymma leende. Det ljusa håret glänste i morgonsolens sken. De blå ögonen mötte hans egna. En känsla av oändligt medlidande, inte med honom själv, utan med hans målade avbild smög sig över honom. Den hade redan förändrats och skulle förändras ännu mer. Dess guld skulle vissna till grått. Dess röda och vita rosor skulle dö. Med var synd han begick skulle dess skönhet fläckas och grumlas. Porträttet, förvandlat eller inte, skulle för honom bli det synliga tecknet på hans samvete. Han skulle motstå frestelserna. Han skulle inte återse lord Henry — åtminstone inte mera höra på hans fördärvliga teorier vilka i Basil Hallwards trädgård för första gången hade väckt hans begär efter det omöjliga. Han skulle återvända till Sibyl Vane, göra allt gott igen, gifta sig med henne och försöka älska henne på nytt. Ja, det var
