jag förstås skulle ha försvarat men jag försäkrar dig — i alla fall hade det blivit ett absolut misstag.
— Jag tror nästan detsamma, mumlade ynglingen och gick fram och åter. Han var fruktansvärt blek. Men jag ansåg det för min plikt. Det är inte mitt fel att denna hemska tragedi har hindrat mig att fullfölja min avsikt. Jag kommer ihåg att du en gång sade, att över alla goda föresatser svävar något ödesdigert — de blir alltid för sent beslutade. Så var det åtminstone med mina.
— Goda föresatser är onyttiga försök. De stör naturlagarna. Deras ursprung är rena fåfängan, deras resultat absolut noll. Då och då ger de oss någon av dessa överflödiga sinnesrörelser som har en viss tjusning för de svaga. Det är allt vad man kan säga om dem. De är helt enkelt checker som man skriver ut på en bank, där man inga pengar har.
— Harry, sade Dorian och satte sig vid hans sida, hur kommer det sig att jag inte känner för denna tragedi så mycket som jag önskade? Jag tror inte jag är hjärtlös. Eller vad tror du?
— Du har begått alltför många dårskaper de sista fjorton dagarna för att ha rätt att kalla dig själv så, Dorian, svarade lord Henry med sitt milda, melankoliska leende.
Ynglingen rynkade pannan.
— Den förklaringen gillar jag inte, Harry, sade han, men jag är glad att du inte anser mig för hjärtlös. Jag är det inte. Jag vet det. Och dock måste jag medge, att vad som har hänt inte har upprört mig som det borde. Det står för mig endast som ett härligt slut på ett härligt skådespel. Det har hela den hemska skönheten hos en grekisk tragedi, en tragedi, där jag själv har spelat huvudrollen utan att bli sårad.
