finns inget slut på all den tröst som står en modern kvinna till buds. Jag har inte en gång nämnt den viktigaste.
— Vilken då, Harry? frågade ynglingen likgiltigt.
— Å, den självklaraste trösten. Man tar en annans beundrare när man förlorar sin egen. Det rentvår alltid en kvinna i societeten. Men sannerligen, Dorian, hur annorlunda måtte inte Sibyl Vane ha varit! Jag tycker det är något stort och vackert med hennes död. Jag är glad att leva i ett århundrade då dylika under sker. Det återger en tron på att de ting som vi alla leker med är verkliga — sådant som kärlek, romantik och passion.
— Jag var fruktansvärt grym mot henne. Det glömmer du.
— Jag är rädd att kvinnorna uppskattar grymhet, brutal grymhet, högre än allt annat. De har märkvärdigt primitiva instinkter. Vi har emanciperat dem och ändå fortsätter de att vara slavar som ser sig om efter en herre. De älskar att bli behärskade. Jag är övertygad om att du var storartad. Jag har aldrig sett dig verkligt och ordentligt ond, men kan gott föreställa mig hur härlig du såg ut. Och slutligen sade du mig i förrgår något, som jag då tyckte vara rena fantasier, men som jag nu anser vara sant och nyckeln till gåtan.
— Vad sade jag, Harry?
— Du sade att Sibyl Vane för dig var alla diktens hjältinnor i en person — ena aftonen Desdemona, den andra Ofelia, att hon dog som Julia och återvände till livet som Imogen.
— Men nu skall hon aldrig återvända till livet, mumlade ynglingen och dolde ansiktet i händerna.
— Nej, hon skall aldrig återvända till livet. Hon
