hantera, gamla brokader, bronser, skulpterat elfenben, vackra omgivningar, lyx och prakt. Allt detta förmår mycket. Men det konstnärliga temperament som dessa ting skapar eller åtminstone utvecklar är mycket dyrbarare för mig. Att bli åskådare till sitt eget liv — som Harry säger — är att undgå livets strider. Jag vet att du blir förvånad över att höra mig tala så här. Du har inte märkt hur jag har utvecklat mig. Jag var en skolpojke när du lärde känna mig. Nu är jag en man. Jag har nya tankar, nya passioner och nya ideal. Jag är en annan, men du får inte hålla mindre av mig för det. Jag är förvandlad, men du måste alltid vara min vän. Naturligtvis tycker jag mycket om Harry. Men jag vet att du är bättre än han. Du är inte starkare — du är rädd för livet — men du är bättre. Och tänk så lyckliga vi var när vi var tillsammans! Överge mig inte, Basil, men förebrå mig inte heller någonting. Jag är den jag är. Det kan inte ändras.
Målaren kände sig djupt rörd. Han höll oändligt mycket av ynglingen, och dennes personlighet hade varit den stora vändpunkten i hans konst. Han kunde inte längre tänka sig att komma med förebråelser. Kanske var hans likgiltighet endast en övergående nyck. Det fanns så mycket gott, så mycket ädelt hos honom.
— Det är bra, Dorian, sade han med ett sorgset leende, jag skall hädanefter inte tala med dig om denna händelse. Jag hoppas bara att ditt namn inte blir inblandat. Förhöret försiggår i eftermiddag. Har du fått kallelse?
Dorian skakade förargat på huvudet vid ordet förhör. Allt det där var så rått och banalt.
— De känner inte till mitt namn, svarade han.
— Men hon gjorde det väl?
