gjorde han alltid ett undantag. Dorian hade något som bedårade alla. Bara att se honom var en njutning.
— Vad kan jag stå till tjänst med, mr Gray? frågade han och gnuggade sina feta, fräkniga händer. Jag har den äran att infinna mig i egen person. Jag har just fått ett riktigt praktstycke till ram. Köpt den på en auktion. Gammal florentinare. Kom visst från Fonthill, tror jag. Utsökt passande för ett religiöst ämne, mr Gray.
— Jag är ledsen att ni har besvärat er med att komma själv, mr Hubbard. Jag skall säkert komma och se på ramen — även om jag för ögonblicket inte har mycket till övers för religiös konst. Men i dag önskar jag endast att få en tavla uppburen i övre våningen. Den är tämligen tung, och då tyckte jag att det var bäst jag bad om två man.
— Gör ingenting, mr Gray! Jag är förtjust att kunna stå till tjänst. Var är konstverket, mr Gray?
— Här, svarade Dorian Gray och sköt undan skär- men. Kan ni bära det så här med täcket om? Jag vill inte det skall skadas under uppbärningen.
— Det möter inga svårigheter, mr Gray, sade den jovialiske ramfabrikören och hakade med hjälp av sitt biträde ned tavlan från den långa mässingskedja vid vilken den hängde. Och vart skall vi nu bära den, mr Gray?
— Om ni är snäll och följer mig, så skall jag visa er vägen, mr Hubbard, eller kanske det är bättre ni går före? Jag beklagar men det är högst uppe i huset. Vi går stora trappan, den är bredare.
Han höll upp dörren för dem, de tog sig ut i hallen och började gå uppför trappan. Den massiva, konstnärligt utförda ramen gjorde tavlan utomordentligt stor och tung, och emellanåt gjorde Dorian min av att hjälpa till trots livliga protester från mr Hubbard som hade
