Efter några minuter var han fördjupad i den. Det var den egendomligaste bok han läst. Han tyckte att all världens synder drog förbi i ett stumt gycklartåg, klädda i underbara dräkter och med musik från veka flöjter. Ting om vilka han förut hade haft oklara drömmar, blev plötsligt verkliga. Och ting om vilka han aldrig hade drömt blev så småningom uppenbarade för honom.
Det var en roman utan handling och med blott en person. Det var helt enkelt en psykologisk studie över en viss ung parisare, som i det nittonde seklet vågade försöket att realisera alla de förflutna århundradenas tankar och lidelser, att i sig själv sammanfatta alla de sinnenas skiftningar, som världsanden hade genomgått. Han älskade just på grund av deras förkonstling de självförnekelser som mänskorna ovist hade kallat dygd, såväl som dessa naturliga rebelliska utbrott som visa mänskor ännu kallar synd. Boken var skriven i denna egendomligt gnistrande stil som på samma gång är klar och dunkel, fylld med arkaismer och tekniska termer och genomförda parafraser och som kännetecknar den franska symbolismens finaste företrädare. I dess bibelspråk fanns metaforer lika invecklade som orkidéer och lika subtila till färgen som de. Sinnenas liv beskrevs i av mystik färgade filosofiska termer. Man visste stundom knappast om det man läste var ett medeltida helgons extatiska utbrott eller en modern syndares sjukliga bekännelser. Det var en förgiftande bok. En tung välluktande rökelse tycktes låda vid dess blad och förvirra hjärnan. Meningarnas blotta rytm, deras fina monotona musikalitet, fylld av invecklade omkväden och konstnärliga återupprepningar, framkallade hos ynglingen där han läste kapitel efter kapitel ett dvalliknande tillstånd, ett sjukligt drömmeri, vilket