i hans ansiktes renhet som tillrättavisade dem. Hans blotta närvaro återkallade hos dem minnet av den oskuld som de hade besudlat. Och de förundrade sig över att en så behagfull och bedårande man kunde undgå att besmittas av en smutsig och sensuell tid.
Ofta när han hade återvänt hem från en av de långa och mystiska utflykter som var anledningen till de underliga ryktena bland hans verkliga och så kallade vänner, smög han sig upp till det stängda rummet, öppnade det med nyckeln som han aldrig lämnade ifrån sig, och ställde sig med en spegel framför det porträtt som Basil Hallward hade målat. Han betraktade omväxlande än det onda, åldrande anletet på duken, än det vackra ungdomliga ansikte som log mot honom från det slipade glaset. Kontrasternas skärpa ökade njutningen. Han blev mer och mer förälskad i sin egen skönhet och mer och mer intresserad av att se på sin själs fördärv. Med den yttersta noggrannhet kunde han undersöka de avskyvärda linjer som fårade den rynkade pannan och smög sig kring den tunga, sinnliga munnen. Han kunde då fråga sig vilket som var mest fruktansvärt, tecknen på ålderdomen eller tecknen på synd. Han höll de vita händerna bredvid de svullna och plumpa händerna på duken och skrattade. Han hånade den brutna gestalten och de otympliga lemmarna.
Men det gavs ögonblick under nätter, när han låg sömnlös i sin parfymdoftande sängkammare eller i det smutsiga rummet i den lilla ökända krogen vid dockorna, som han förklädd och under fingerat namn brukade uppsöka, då han med ömkan kunde tänka på allt det fördärv han hade bringat över sin själ, en ömkan så mycket starkare som dess ursprung var rena egoismen. Men dylika ögonblick var sällsynta. Den nyfi-
