på de unga eleganterna på Mayfairbalerna och i Pall Mallklubbens fönster. De efterapade allt vad han tog sig för, och sökte tillägna sig detta vårdslösa behag som för honom själv var endast ett halvt allvarligt poserande.
Alltför beredvilligt antog han denna tongivande ställning som erbjöds honom, så snart han hade blivit myndig. Han fann till och med ett utsökt nöje i den tanken att han en dag skulle kunna bli för London, vad författaren till Satyricon hade varit för Neros kejserliga Rom. Men i sitt hjärtas innersta ville han vara mer än en arbiter elegantiarum som rådfrågas om en juvel, om en halsduksknut eller om hur man bör hålla en promenadkäpp. Han sökte utarbeta ett nytt livssystem som skulle ha sin förnuftiga filosofi och sina ordnade principer samt söka sitt högsta mål i sinnenas förandligande.
Dyrkan av sinnena har ofta och med rätta blivit klandrad. Ty mänskorna har en naturlig, instinktiv fruktan för drifter och lidelser som förefaller starkare än de själva och som de vet med sig att de har gemensamt med de lägre organiserade varelserna. Men det förekom Dorian Gray som hade sinnenas sanna natur aldrig blivit förstådd och som om de hade blivit förvildade och djuriska, endast emedan världen har sökt att svälta ut dem för att få dem underdåniga eller för att plåga dem till döds i stället för att söka göra dem till element i ett nytt själsliv vars förhärskande kännetecken skulle bestå i ett fint utvecklat sinne för skönhet. När han överskådade människans gång genom historien, kom känslan av något förlorat över honom. Så många offer! Och så gagnlösa! Vanvettiga underkastelser, upprörande självplågerier och självförnekelser hade förekommit. Deras orsak hade varit fruktan
11 — Dorian Grays porträtt
