stenar, violetta och orangegula spineller och ametister med sina olika lager, skiftande som rubin och safir. Han älskade solstenens röda guld, månstenens pärlrena vithet och den brutna regnbågen i mjölkfärgad opal. Han skaffade hem från Amsterdam tre ovanligt stora och färgrika smaragder, och han ägde en turkos de la vieille roche som väckte alla kännares avund.
Dorian upptäckte även underbara sägner om juveler. I Alphonsos Clericales Disciplina omnämndes en orm med ögon av riktig hyacint, och i Alexanders romantiska historia berättades det, att erövraren av Emathia i Jordans dal hade funnit ormar »på vilkas rygg det växte kedjor av äkta smaragder». I drakens hjärna är en ädelsten, berättade Philostratus, och »genom att visa djuret gyllne bokstäver och ett rött kläde» kunde man försänka det i sömn och dräpa det. Enligt den store alkemisten Pierre de Boniface gjorde en diamant en människa osynlig och indisk agat förlänade henne vältalighet. Karneolen stillade vrede, hyacinten framkallade sömn, och ametisten fördrev vinångorna. Granaten bortjagade demonerna, och hydropicus berövade månen dess färg. Seleniten växte och avtog med månen, och meloceus som förrådde tjuvar, kunde fläckas endast av killingars blod. Leonardus Camillus hade sett hur en vit sten, tagen ur hjärnan på en nyss dödad padda, varit ett säkert medel mot gift. Bezoaren som fanns i det arabiska rådjurets hjärna, var ett trollmedel mot pesten. I de arabiska fåglarnas bon låg aspilaten, som enligt Demokritos skyddade sin bärare mot eldfara.
Konungen av Ceilan red genom sin huvudstad med en stor rubin i handen till tecken på sin värdighet. Portarna till John the Priests palats var »förfärdigade av sarder och inlagda med horn av behornade ormar,
