var broderade med påfåglar, lejon och andra sinnebilder. Han hade mässkjortor av vitt siden och rosenröd silkesdamast, prydda med tulpaner, delfiner och fleurs de lys, altardukar av karmosinröd sammet och blått linne samt många altarkläden, kalk- och svettedukar. I de mystiska religionsbruk för vilka dessa saker var bestämda, låg något som eggade hans inbillning.
Ty alla dessa skatter liksom allt annat som han hopade i sitt underbara hem, var för honom endast medel till glömska, utvägar att för en tid undslippa den ångest som ofta blev honom övermäktig. På väggen i det öde, avstängda rummet med de många minnena från hans gossår hade han med egna händer hängt upp det hemska porträtt vars föränderliga drag uppenbarade för honom hans livs verkliga förnedring, och över bilden hade han draperat det gyllenröda täcket. Hela veckor gick han inte dit upp, och då glömde han den hemska målningen, andades åter lätt, fick tillbaka sin underbara glättighet och uppgick lidelsefullt i nuet. Sedan kunde han åter en natt plötsligt smyga sig hemifrån, ner till de ökända tillhållen vid Blue Gate Fields, och stanna där hela dagar tills han blev bortjagad. Efter hemkomsten satte han sig framför porträttet, ofta full av vämjelse över både det och sig själv, men lika ofta svällde inom honom den upproriska egenkärlekens stolthet som utgör syndens halva tjusning. Därpå log han med hemlig glädje åt den vanställda skuggbild som måste bära den börda som skulle ha varit hans egen.
Efter ett par års förlopp stod han inte ut med att vara borta länge från England. Han slutade att bo i den villa som han hade delat med lord Henry i Trouville, det lilla huset med de vita murarna nere i Alger,
