hustru, en blek svartklädd dam med tunna läppar. Även hennes blod flöt i hans ådror. Så underligt! Och hans mor som liknade lady Hamilton, hans mor med sina fuktiga vinröda läppar, han visste vad han hade fått av henne. Av henne hade han fått skönheten och sin lidelse för skönheten hos andra. Hon log mot honom i sin fladdrande backantinnedräkt. Hon hade vinlöv i håret, och purpurröd druvsaft flöt över brädden på den pokal hon höll i handen. Bildens hy hade bleknat, men ögonen var ännu underbart djupa och strålande i färgen. De tycktes följa honom vart han gick.
Men man hade föregångare i litteraturen lika väl som i sin egen släkt. De stod en kanske närmare i typ och temperament, somliga av dem åtminstone, och de utövade säkert ett inflytande som man var fullständigt medveten om. Det fanns tider då det förekom Dorian Gray som vore historien blott ett dokument till hans eget liv, inte sådant som han verkligen hade levat det utan sådant fantasin skapat det för honom och sådant det sett ut i hans tankar och känslor. Han tyckte han hade känt dem alla, dessa egendomliga, hemska gestalter som hade skridit fram över världens scen och gjort synden så bedårande och ondskan så lockande. Han tyckte att deras liv på ett mystiskt sätt hade varit hans eget.
Även hjälten i den underbara bok som hade utövat ett sådant inflytande på Dorians liv, hade erfarit detta märkliga samband. I sjunde kapitlet berättar han, hur han, kransad med lager för att inte träffas av blixten, hade suttit som Tiberius i trädgården på Capri och läst den liderliga boken av Elephantis under det att dvärgar och påfåglar kråmade sig omkring honom och flöjtblåsaren gäckades med svingaren av rökelsekaret. Han berättar hur han som Caligula hade hållit dryc-
